För mycket lycka

Atlas 2010. Inbunden med skyddsomslag, 343 sidor, 568 gram.

Nyskick. Den som inte upptäckt Alice Munro har något att se fram emot. Hon behöver aldrig höja rösten i den nya novellsamlingen ?För mycket lycka?. Åsa Beckman läser en mild stilist från Kanada. Utan att man själv riktigt hinner fatta det har man plötsligt slunkit in i Alice Munros noveller. Inledningsmeningarna är så oansenliga att man inte behöver ta sats, inte kliva över någon tröskel, man är bara där: ?Jag blir förvånad när jag tänker på hur gammal jag är?, ?Roy är tapetserare och renoverar möbler? eller ?Min mor hade en ogift kusin som brukade hälsa på oss på gården en gång varje sommar?. Sedan kan allt börja. Vi befinner oss i kandensiska Ontario, det tätbefolkade provinsen med både jordbruksbygd och storstäder, som för Munro-läsaren blivit så familjär att jag själv numera är säker på att jag varit där. ANNONS: Förra året påbörjade Atlas förlag en återutgivning av hennes böcker. Först kom pocketboken ?Kärlek, vänskap, hat? och sedan ?Nära hem?, med noveller ur i hennes tidigaste böcker. ?För mycket lycka? är Munro i realtid. Novellsamlingen kom 2009 och fick internationella Man Booker-priset samma år. Priset satte välförtjänt ljus på ett författarskap som traskat på sedan 1968. Den nya boken består av tio noveller, tonsäkert översatta av Rose-Marie Nielsen, som kryssar sig fram i det kanadensiska landskapet. I en dränker två flickor på ett sommarläger en efterhängsen kamrat utan att de knappt märker det. I en annan övertalar en kvinna sin man att ta en snickarpraktikant, en nykter, kvinnlig alkoholist, och snopet nog blir han förälskad och lämnar henne. Novellerna tar ofta sin utgångspunkt i en nästan skrattretande enkel episod som Alice Munro med underbar lätthet vecklar ut till ett betydelsedigert förlopp. På bokens baksida skriver förlaget att ?Alice Munros humanism är unik?. Och visst, det går inte att tänka sig en novell av Alice Munro utan människor. Men hur ser då hennes humanism ut? På ett sätt tycks hennes gestalter ofta leva ganska tryggt och småskaligt. De bor ofta på farmer, i byar, vid villaområdenas lummiga gator. De är förankrade i vardagen med skolor, arbetsplatser, familjeliv. De handlar hem mat och hälsar på gamla fastrar och åker på semester. Men det behövs inte mycket för att de ska förlora varandra. En vanlig dag åker Nitas man in till järnaffären för att köpa en ny målarskrapa och får en hjärtinfakt och dör framåtlutad över en skylt. En familj har picknick vid ett klippmassiv och en av sönerna ramlar ner i en klyfta. Just det fallet tycks förändra honom och några år senare går han med i en sekt och vägrar att ha med familjen att göra. Om och om igen är det någon som tar ett minimalt snedskär och livet förändras totalt. Dessa snedskär väcker inte sådan förtvivlan som man tycker att de borde göra. Det finns hos Munros gestalter en sorts fördragsamhet med att man plötsligt slits ifrån varandra. Och den känslan går igen i hela den amerikanska och kanadensiska litte