Kärlek Vänskap Hat. Pocket

Atlas. 2010. Pocket, 307 sidor, 180 gram.

Mycket gott skick.

För fyra år sedan skrev DN:s Åsa Beckman om Alice Munros författarskap och varför hon inte skulle få Nobelpriset. Torsdagen den 10 oktober 2013 motbevisade Svenska Akademien hennes tes och tilldelade Alice Munro Nobelpriset i litteratur.

För fyra år sedan skrev DN:s Åsa Beckman om Alice Munros författarskap och varför hon inte skulle få Nobelpriset. Torsdagen den 10 oktober 2013 motbevisade Svenska Akademien hennes tes och tilldelade Alice Munro Nobelpriset i litteratur.

Det nedtonade geniet. Kanadensiskan Alice Munro är lågmäld och skyr det grandiosa. Åsa Beckman läser hennes noveller på nytt. Och förklarar varför Munro aldrig kommer att få Nobelpriset.

När det var dags att välja favoriter till Nobelpriset för några veckor sedan valde både Ingrid Elam och jag den kanadensiska författaren Alice Munro här i DN. Hon är 78 år gammal och har sedan debuten 1968 skrivit 16 novellsamlingar.
Annons:

Hon är hyllad av kritiker och författarkolleger, mångfaldigt prisbelönt. Men Nobelpriset kommer hon aldrig att få och när ni läst den här recensionen kommer ni att förstå varför.

I dag bor Alice Munro både i Ontario och Brittish Columbia. Men hon är uppvuxen i Wingham, Ontario, där fadern drev en räv- och fjäderfäfarm och modern var lärare. Barndomslandskapet med stora sjösystem, jordbruksmark och skogar, med spridda byar och småstäder och Toronto strax intill, har förvandlats till en litterär trakt i hennes böcker. Man förstår att hon läst och inspirerats av författare som Carson McCullers, Eudora Welty och William Maxwell.

Nu har Atlas förlag börjat ge ut Munro på nytt, efter att ett annat förlag gav ut tre titlar för tjugo år sedan. I augusti kom pocketen ?Kärlek, vänskap, hat? och nu ?Nära hem?, ett urval av några av hennes allra finaste berättelser. Fram på vårkanten kommer dessutom den nyskrivna samlingen ?För mycket lycka?.

För mycket lycka? Smaka på det. Titlarna är så anspråkslösa att de knappt går att memorera. Och just det lågmälda draget är typiskt för denna författare.

I novellerna möter vi gestalter i alla åldrar. De präglas av de amerikanska och kanadensiska livsformen där människor ständigt tycks befinna sig i rörelse. Någon flyttar för att jobba på ranch i British Colombia, en annan semesterkör från Vancouver till Ontario eller försöker hinna fram till en fars begravning i Winnipeg.

Det gör dem alla lite vemodiga eftersom deras rötter är djupa men samtidigt osäkra. Varje person som presenteras sätts ofta in i ett kluster av relationer, av familj, släktingar och bekanta. Dessa perspektivbyten och parallellskeenden är alltid spänstiga och vidgande. Histo­rierna tar sig liksom fram på bredden.

Genom det skrivsättet blir ingen person central. Visst är det exempelvis svårt att glömma moster Beryl (i novellen ?Kärlekens vägar?) som en sommardag kör in på gårdsplanen i en kungsblå Chrysler och vänder upp och ner på sin kristna släkt, men i övrigt skapar M