Slaget om Kursk. Historien om historiens pansarslag. Pocket.

Månpocket. 2004. 301 sidor.

Gott skick. Att påstå att segraren alltid skriver historien är vare sig djärvt eller särskilt provocerande, man sparkar in öppna dörrar! Ändå är vi långt om länge totalt blinda för annat än denna ?officiella? historieskrivning. Historien kan ses i nytt ljus först när krutröken sedan länge skingrats och animositeten avklingat i takt med att släktled lagts till släktled. Helt följdriktigt har man under senare år kunnat se en tilltagande tendens till omvärdering av andra världskriget. Jag tänker främst på det hävda tabut kring de krigsförbrytelser som begicks av de allierade; man kan numera påtala massvåldtäkterna på tyska kvinnor, terrorbombningar och den etniska rensningen av östra Tyskland utan att skyllas för apologet, revisionist eller nazistsympatisör.

?Slaget om Kursk? är en del av denna trend. Författarna, Anders Frankson och Niklas Zetterling, ifrågasätter här den gängse bilden av vad som brukar gå under beteckningen ?historiens största pansarslag?. Detta slag i juli 1943 utgör en av milstolparna i andra världskrigets kraftmätning mellan Nazityskland och Sovjetunionen. Tyskland hade repat sig efter det förödande nederlaget vid Stalingrad och var åter på offensiven. Planen, ?Operation Zitadelle?, gick ut på att i en kniptångsmanöver inringa och förinta de Röda arméförband som var centrerade kring staden Kursk. Den västliga och av Sovjet starkt influerade skrivningen har varit att den att de sovjetiska vapnen triumferade vid Kursk och att det var här som det nazityska anloppet slutligen ebbade ut.


I Franksons och Zetterlings bok revideras denna historieskrivning väsentligt. Tyskarna var betydligt effektivare i sin krigsföring än vad vi tillåtits tro och den ryska ångvälten långt ifrån så väloljad som man velat påskina. Oddsen var numerärt och materiellt otvetydigt på Röda arméns sida men det som fällde avgörandet i konkreta stridssituationer var tyskarnas överlägsna utbildning, större initiativförmåga och effektivare ledningsmetoder; den samlade bild som växer fram i ?Slaget om Kursk? ligger mycket långt ifrån propagandans lika orderkåte som intelligensbefriade ?Fritz?. Sett till förlusterna kan slaget om Kursk rentav, och det med stor marginal, beskrivas som en tysk seger: Tyskland förlorade 56 000 man och 280 stridsvagnar och stormkanoner, Sovjet 177 000 man och någonstans mellan 1600 och 1900 stridsvagnar och stormkanoner!


Mest anmärkningsvärt är Franksons och Zetterlings radikala omvärdering av den drabbning inom ramen för Kurskslaget som brukar gå under benämningen ?slaget vid Prochorovka?. Sovjetisk och västerländsk tradition bjuder att ryssarna genom oavgjorda strider, just på denna punkt, lyckades stoppa den tyska offensiven. Detta är enligt Frankson och Zetterling kvalificerad historieförfalskning. I själva verket var det ryssarna som genomförde ett totalt besinningslöst anfall vid Prochorovka, ett vanvett som på kort tid resulterade i förfärande förlustsiffror: 21 000 soldater i Röda armén st