Trädgårdarna. Dikter

Ängö Bok & Bild 2004. 63 s. Häftad, mjukpärm med flik. Nyskick med en dedikation från författaren.Trädgårdarna följer upp teman från de tidigar kritikerrosade samlingarna "Somrarna" (1996), "I Kometens tid" (1998) och "Klockan" (2000). Dikterna rör sig mellan barndomen och ödemarken. Språket är fullt av ord man aldrig funderar närmare på, och för mig hör ordet ?trädgård? definitivt dit. Ordet har varit vagt förknippat med välklippt villatristess, och till skillnad från många andra har jag aldrig längtat efter en egen trädgård. Men Anders Johanssons diktsamling Trädgårdarna väcker ordet till liv genom att injicera det med en för diktsamlingen speciell betydelse och laddning.
Diktsamlingen ger ett koncentrerat och renputsat intryck, även i den avdelning med prosadikter som inte är lika omsorgsfullt utmejslade som exempelvis dikten ?Landskapet?, som skulle kunna liknas vid en krympt haiku:

Landskapet
fördunklas.
Som åldrade föräldrar.

Användandet av ordet plats, återkommande på flera ställen i diktsamlingen, fungerar som en skärningspunkt: mellan olika världar, mellan det förgångna och framtiden, mellan olika dimensioner hos det vi kallar natur. Platsen blir i Johanssons dikter ett töjbart tillstånd, där språket
suddar ut tids- och rumsbestämningar och skapar ett alldeles eget tillstånd.
I dikten ?Gränser? blir tidens skärningspunkt, med nu och då i samma andetag, extra tydlig: ?Bakom mig ligger ruinerna av en by, / en kalv vandrar fritt mellan seklerna. / Sparvarna sorterar sand från säd med sina näbbar. / Fåren äter gräs direkt ur de dödas munnar.?/

Johanssons landskap är laddat av ljusets, djurens och det växandes betydelse. Dikternas bildspråk tar avstamp i naturen, men växer och stannar inte där. I prosadikten ?Vintern är nära? blir jag delvis motsagd, när rosen befrias från sin status av lyrisk urbild, och Gertrude Stein vilar över raderna:
?Den vilda, vita rosen tycks nästan viktlös. Inte har den mytens förklarande kraft. Närmare står den en ren berättelse, en sådan man kan få höra i skymningen, långt ute på landet. Metafor är den inte heller; rosen påstår inte att den betyder något annat. Den säger bara att den finns. Den säger att vintern är nära.?
Det som mest påtagligt stannar kvar vid läsningen av
diktsamlingen är ändå Johanssons trädgårdar. De blir den mest påtagliga representationen av den gränsupplösta platsen och vilar i ett tillstånd av både natur och icke-natur. Det blir på något vis helt följdriktigt att dikten ?Den första trädgården? återfinns nästan sist i samlingen:

Vid närmare eftertanke
fanns ingen trädgård.
Men i en dröm gick jag där.
Att se dig
var den första trädgården.




Paulina Helgeson

litteratur@svd.se