Optimisterna

Brombergs 2007. Inbunden med skyddsomslag, 298 sidor, 450 gram.

Nära nyskick. I ett par av sina tidigare romaner har den brittiske författaren Andrew Miller skrivit om historiska skeenden och gestalter. I sin senaste roman Optimisterna inriktar han sig däremot på samtiden. Miller skriver om en fotograf, som dras till världens oroshärdar. När vi möter Clem Glass har han just återvänt från en stat i södra Afrika där han var vittne till en massaker. Utgångspunkten är folkmordet i Rwanda, men Andrew Miller maskerar landet. Så ger han romanen en bredare syftning. Den handlar inte blott om det partikulära, utan om kolonialismen och dess följder i bredare bemärkelse.

När Clem återvänder är han apatisk. Han tar sig ur sängen med möda, främst för att köpa sprit och cigaretter. Han försöker återuppta en tillfällig förbindelse, men flyr undan. Han ger sig av till Toronto på vinst och förlust, för att träffa en skribent som var med. Resan är meningslös, de båda har inget att säga varandra, inte mer än att det finns sådant som inte kan förlåtas.

Men Clem får en ny riktning i sitt liv när hans syster får ett återfall i sin mentalsjukdom. Han tar sig an henne, och hans engagemang väcks på nytt. Från att ha levt i sin egen bubbla, skapar han en tillvaro för sig själv och systern bortom världens yra. När han sedan får veta att den som var skyldig till massakern han bevittnade gripits i Bryssel, beger han sig dit. Då är han förmögen till ett engagemang även för världen. Låt mig blott ge dessa linjer för att antyda konturerna i Andrew Millers roman om sammanbrott, återkomst och själslig mognad.

Det är en ytterst läsvärd roman, präglad av medkänsla, psykologisk lyhördhet och integritet. Systern blir inte blott ett medel för Clems återkomst, med den risk för förtingligande av den psykiska sjukdomen det kunde ha inneburit. Som läsare möter vi henne i stället i hennes gåtfullhet och tvetydighet, lika otydlig och oförklarad för oss som för brodern. När Clem besöker Bryssel konfronteras han också med andra bilder än dem han själv tagit, fotografier som visar kolonialisternas kroppsbestraffningar av de infödda.

Men det ena övergreppet tillåts aldrig släta över det andra. Millers roman stänger tvärtom möjligheten att bagatellisera nutidens grymheter genom att hänvisa till historien.

Lämnar vi bokens huvudspår, ser vi också hur elegant Andrew Miller antyder även andra historier genom små, noga infogade detaljer. Clems mor dog tidigt och mostern spelade en viktig roll för både honom och systern. Clems uppväxt präglades av moderns puritanska vänsterengagemang, och familjen levde under sin klass. Mostern var mer bohemisk. Där kan vi snarare se hur familjen levde över sin klass, enligt en romantiserad lantlig överklasskod. När Clem söker upp sin moster, han och systern lånar ett fallfärdigt hus av henne, skimrar detaljerna av det förflutna och dess kontraster.

Så får vi inte bara en fruktansvärd berättelse om samtidens grymheter, utan också en miniatyr om det