Walters hus. Pocket

MånPocket 1981. 361 sidor, 260 gram.

Gott skick.

På en god väns inrådan läste jag ?Walters hus? av Anna Westberg 1980, samma år som boken kom ut. Denna hennes tredje roman renderade henne Svenska Dagbladets litteraturpris.

Jag minns att jag omedelbart blev bergtagen av romanen om finsnickaren, amatörcellisten och drömmaren Walter Brandt, som bor tillsammans med sin högfärdiga mor Adele i en grön, halvt förfallen trävilla på en bruksort i Gästrikland. Walter sällskapar sedan 30 år tillbaka med den något äldre modisten Thea, en levnadsglad och yppig kvinna.

Det är Walters världsfrånvända hållning som präglat deras förhållande, de har varken gift sig, flyttat ihop eller åstadkommit några barn. Under Theas bullriga och dominerande yta sörjer hon barnlösheten och bär på en känsla av att livet, trots goda stunder, gått henne förbi.
Annons

När boken inleds håller man på med förberedelserna inför årets julkonsert i kyrkan. I orkestern befinner sig också Walters vän Torsten, järnverksarbetare, politiskt aktiv på vänsterkanten, tillika amatörcellist. Precis som Thea är Torsten Walters diametrala motsats, vardaglig, engagerad. Han är en jordande medan Walter tillhör luften. Torsten vill förändra världen men Walter är osäker på vad som ska förändras och hur.

Kyrkans kvinnokör övar också inför julkonserten. När Walter en dag får syn på den mörka, lite kyligt vackra och gåtfulla körmedlemmen Marianne får han för första gången i sitt liv en bestämmelse. Han blir förälskad och försöker vinna hennes hjärta. Att Marianne är skadad och vingklippt i själen tycks bara driva på Walters ansträngningar. Han går med öppna ögon mot katastrofen.

Marianne är den äppelhalva som den modersbundne konstnärssjälen Walter letat efter. Under den korta kärlekshistorien upplever Walter, som svikit Thea å det grövsta, något som kan liknas vid lycka, men priset han måste betala är ett av de högsta: han ser sitt eget liv i blixtbelysning. När historien går mot sin fullbordan har drömmaren förlorat sin oskuld och blivit medveten om att han är en drömmare.

Boken brände sig in i mitt medvetande som bara ytterst få böcker kan göra. Jag vågade aldrig mer läsa något av Anna Westberg, då hade jag kanske fått lite perspektiv på ?Walters hus?.

När jag nu läser om den är boken inte det mästerverk den en gång framstod som för mig. Möjligen ska den sträckläsas, inte nagelfaras. Det är fortfarande en mycket bra roman, inte minst på grund av den strålande ansatsen, att Anna Westberg med sin poetiska, drömlika prosa faktiskt söker tränga in i den gåtfulla människosjälen.

Den nya läsningen gör mig dock kluven till i vad mån hon har lyckats. Hon återger ibland på ett mångordigt sätt sina huvudpersoners inre stridigheter, vilket kan ge mig en klaustrofobisk känsla, medan de ofta ganska strama dialogerna ? och den rymd åt historien som därmed skapas ? är bättre som gestaltning betraktad.

Det finns passager i den här boken som är något av det vackraste som skrivits på svens