Lidande Eros

Inbunden bok.

Gott skick. Norstedts. 1:a svenska uppl. 1954. 179 s. Inbunden. Klotrygg. Tidningsklipp inklistrat i slutet av boken (Pengarna till fångna författare, 1972). Lidande Eros (Und sagte kein einziges Wort) är en roman av Heinrich Böll från 1953. Romanens berättare är en kringflackande familjefar i yngre medelåldern strax efter andra världskriget. Mannen drivs av en längtan bort (Fernweh) från det kyffe där han bor med sin fru och sina små barn, och bort från familjens krav. Arbetslösheten och penningbristen tär på honom, och han bedriver en kringströvande tillvaro utan mål i en utbombad tysk storstad, avbruten endast av ruset, och kortvariga återvändanden till hemmet och familjen. I en liten sylta finner han en viss vänskap i en ung flicka, men det är kärleken till frun som både för honom hem och ut på gatorna. Skildringen av kärleken, fattigdomen och ensamheten är bärande element i romanen. Slutkapitlet bygger på ett hörspel av Böll: Ich begegne meiner Frau (el. Ein Tag wie sonst). - Heinrich Theodor Böll, född 21 december 1917 i Köln, Nordrhein-Westfalen, Tyskland, död 16 juli 1985 i Langenbroich, Nordrhein-Westfalen, Tyskland, var en av efterkrigstidens mest framstående tyska författare. Han fick 1972 nobelpriset i litteratur. Under Konrad Adenauer-eran var Böll en uttalad motståndare till den konservativt-katolske kanslern och han levde upp till sin vänsterprofil även därefter: 1970 utsågs han till president för tyska PEN-klubben och strax därefter 1971 till internationell president. Den posten innehade han till 1974. År 1972, det år då han fick nobelpriset och ett år efter utgivningen av Gruppenbild mit Dame, skapade han inrikespolitisk skandal. Han pläderade i en essä med titeln Vill Ulrike ha nåd eller fri lejd? i der Spiegel för ett mänskligare bemötande av terroristerna i Röda armé-fraktionen (RAF) och han berörde speciellt Ulrike Meinhofs person och utveckling. I detta sammanhang angrep han också skarpt Springerpressens journalistik. I konservativa kretsar betraktades han därefter som en "andlig sympatisör" till terrorismen och fick lida för det. Förbundsdagsledamoten Friedrich Vogel (CDU) talade vid den tiden om "Böllar och Brücknar" (Peter Brückner) som terrorns intellektuella medbrottslingar.