Bille har hunnit bli fjorton år, andra världskriget är slut. I tyskarnas ställe kommer ryssarna. Det råder brist på allt. Bille börjar gymnasiet men tvingas sluta för att familjen inte har någon inkomst. Hon börjar på en yrkesskola för att bli sättare och arbetar periodvis på landet för att ta hem mat. Arbetsbördan blir för stor; hon förs till sanatorium för att få vila och vitaminsprutor.
Senare skadas Bille svårt i ryggen vid ett överfall. Hon blir åter sängliggande och tvingas lyssna till "Skön är vår ungdomstid" som grannen spelar, om och om igen. Och visst får Bille även uppleva en skön (men alltför kort) tid – tillsammans med "den stora kärleken". När hon börjar på ett unglitterärt seminarium uppmanas hon att sluta skriva om känslor och istället skildra yrkesskolan. Bille går aldrig dit mer.
Billes sköna ungdom är en fängslande roman om en ung kvinnas växande insikt att det är hon, inte modern, som är den starka i familjen. Bille tvingas ta ansvar för såväl mamman som lillebrodern. Liksom i de tidigare böckerna är det sinnligheten, detaljerna och den poetiska lystern som fängslar läsaren. Språket präglas av en kompromisslös ärlighet, inte minst i skildringen av Lettlands sovjetisering. På bokens baksida skriver Belševica: "Jag ville berätta om mycket fattiga i stadens utkant. Hos dem märkte man ingen väl utvecklad patriotism, inte heller att de skulle ha närt drömmar om att bli inlemmade i Sovjetunionen."

Översättning Juris Kronbergs

Vizma Belševica (1931–2005) föddes i Riga i Lettland. Hon är översatt till 20 språk, och allt fler anser att hon är en av de mest betydande kvinnliga lyrikerna i vår tid. Efter studier vid Rigas tekniska skola för kultur- och utbildningsarbetare kom hon 1955 till Gorkijinstitutet för litteratur i Moskva. Under Sovjettiden drabbades hon av publiceringsförbud, och hennes namn försvann från alla officiella sammanhang. När hon åter kunde publicera sig blev hennes starka och innerliga böcker enastående framgångsrika. 1998 erhöll hon det första Tomas Tranströmer-priset.