TINGENS OCH TANKARNAS LANDSKAP – Försök i naturumgängets arkeologi med exempel ut Blekinges och Smålands förflutna

Häftad bok. Media-Tryck. 2003. 374 sidor.

Nyskick. –– ABSOLUT NYSKICK, oläst, obet. ytmärken på omslaget. danskt bank med flikar, format ca 16x21 cm. – Se fler bilder! – "Som bleking i förskingringen slukar jag gärna all slags litteratur om min barndoms landskap, särskilt kulna vinterkvällar då dimman ligger tung över slätten och de sega leråkrarna i det bättre befolkade men i mitt tycke långtifrån lika vackra grannlandskap jag har varit äventyrlig nog att utvandra till. Jag börjar läsa en nyutkommen doktorsavhandling i arkeologi därför att den till stor del handlar om Blekinge och därför att den inleds med ett kapitel om Harry Martinson.
Egentligen hade jag tänkt nöja mig med att läsa Martinson-kapitlet, nyfiken på vad en arkeolog kan ha grävt fram ur hans texter och vad han menar med uttrycket ”en martinsonsk arkeologi”. Kapitlet gör mig förbluffad. Arkeologen Björn Nilsson hävdar att det inte är mycket som skiljer Martinson från en vetenskapsman, ty Martinson är, som han själv en gång har
formulerat saken, en ”stämningsforskare”. Nu förklarar Björn Nilsson omsider närmare vad han menar med den saken. Av förklaringen blir man både lite klokare och lite mer förbluffad. Denne arkeolog är nämligen en originell avhandlingsförfattare, smått kufisk ibland och alltid beredd att ge sig iväg på långa utvikningar kring ämnet, vilket i hans framställning har en tendens att vidga sig i cirklar som knappast kan sägas vara koncentriska.
Boken heter Tingens och tankarnas landskap och har undertiteln ”Försök i naturimgängets arkeologi med exempel ur Blekinges och Smålands förflutna”. Fascinerad av det egensinne som präglar första kapitlet läser jag hela boken, ibland med sviktande uppmärksamhet, särskilt när Nilsson är ute efter att förnya sin vetenskap genom att etablera vad han kallar en ”humanistisk arkeologi”.
Då får jag nämligen på känn att han helt enkelt känner sig nödtvungen att försöka förnya sin vetenskap lite grand, av rent personliga skäl, därför att han måste få alibi för att skriva den
bok han vill skriva, efter eget huvud och inte efter den etablerade arkeologins gängse mönster. Utan att vara arkeolog eller ens särskilt kunnig om denna disciplins principer gissar jag att Björn Nilssons avhandling bör bedömas som blott sporadiskt vetenskaplig. Så långt gången spontanism i framställningen, en så nyckfull disposition och ett så ohämmat bruk av ordet ”jag” är man i varje fall inte van vid från annat vetenskapligt håll. Detta hindrar naturligtvis inte att Björn Nilssons bok är läsvärd. Tvärtom utgör den ett slags prosapoetisk arkeologi, som når sin kulmen i ett kapitel med rubriken ”Det laxiska rummet och fiskarens hemliga redskap”. Denna höjdpunkt inträffar strax efter vad författaren med sitt typiska lundensiska spexsinne kallar ”Kapitel två och en halv”.
Det laxiska rummet visar sig naturligtvis vara Mörrum, som författaren skriver mycket initierat om och med ett uppbåd av fantasieggande kuriosa. Minst lika fascinerande är andra delen ... "–– GLÖM INTE ATT TITTA PÅ ALLA MINA ANDRA BÖCKER!