Ansikte av eld

Albert Bonniers Förlag 2008. Inbunden med skyddsomslag, 511 sidor, 830 gram.

Nära nyskick. I sina tidiga romaner förhöll sig Björn Ranelid till språket som en frijazzmusiker till de musikaliska formelementen. Likt frijazzens pionjärer vände och vred Ranelid på uttrycksformens allra minsta beståndsdelar. Han sökte sig bortom givna mönster och föreskrifter, bortom konventioner och invanda betydelser.

Där frijazzmusikerna borrade på djupet för att finna en andlig grund bortom det tillfälliga, bröt Ranelid ner språket för att skapa ett nytt språk, ett genomlitterariserat konstspråk som inte besudlats av sociala och mänskliga hierarkier, som inte korrumperats och förtingligats av domarna, av dem som i religioners, ideolo­giers och politiska utopiers namn dömer människor som inte lever upp till de föreskrivna idealen. Med Ahlin har Ranelid alltid sjungit för de dömda.

Någon gång i mitten av 90-talet hade Ranelid genomfört sitt ­kritiska språkarbete. Han hade ersatt det korrumperade språket med sitt eget, profetisk-evangeliska uttryck. Och vad större var: Björn Ranelid hade nått en bred läsekrets som anammat och i sin läsning integrerat hans språksyn.

I det läget hade också hans ­mödosamma ­nedbrytningsarbete banat väg för ett språkflöde, som även det saknar motsvarighet i den samtida svenskspråkiga romanen. Nu känner vi igen en ny bok av Björn Ranelid redan på dess första mening: ?Kärleken stavar aldrig fel när den skriver, ty den behärskar alla språk.?

Med den meningen inleder ­Ranelid sin nya roman Ansikte av eld. Titeln syftar på den ena huvudpersonens kind. Den vanpryds av ett flammande märke. Saskia, som kvinnan heter, fick redan av sin mor höra att hon var vanskapt.

Märket kommer även att spegla ett inre trauma, liksom de yttre förkastelsedomar som drabbar Saskia i tonåren. Hon blir, kort sagt, en förslagen narkoman och prostituerad, som lämnar bort det barn hon föder vid 14 års ­ålder. Men eldsmärket blir ett adelsmärke när Saskia bryter med knarkarlivet och arbetar i hemtjänsten i Stockholm, som en av samariterna i ?världens minsta armé? med Ranelids ord.

I sitt arbete träffar Saskia den 92-åriga änkan Greta Anker, som lever i en paradvåning på Strandvägen, omgiven av den utsöktaste konst (bland annat en okänd ­Picasso-tavla) och de vackraste mattor. Greta Anker är en livsnjutare. Hon tar långa varmbad till ackompanjemang av Bach och Mozart, inget fjantigt duschande där inte. Hon avrundar sina måltider med musik, litterära diskussioner och en cigarill.

Greta Anker är en typiskt ranelidsk ges­talt. Som sådan är hon också en rebell. Hon har aldrig förnekat sin härkomst. Hennes far var fiskare på Baskemölla ­(Ranelid är noggrann med att fiskelägen skall ta prepositionen ?på?, en preposition som annars främst används för att ge kälkborgerskapets bostadsområden högre status), och Greta Anker kände sig alltid främmande inför sin makes, en överläkare och framgångsrik hjärnforskare, värderingar och sociala vanor. Men hon älskade ho