Strandspegling : naturupplevelser i tid och rum

Inbunden bok. En bok för alla. 1993. 220 s. Inbunden. Kartonnage. 18x15cm. 296 gram.

Gott skick. Anmärkning: Kaffefläck på nedre yttre kanten av boken. Strandspegling (utgiven 1979) är en bok som jag läste i ett sträck. Till skillnad från de stort uppslagna teckningarna i Skog - anteckningar från en glänta, som utkom fem år tidigare, är teckningarna i den här boken avsiktligt nedtonade, och svartvita. Men det tycks vara samma marker i Roslagen som skildras, platsen där Gunnar Brusewitz varit bosatt nu sedan tio år tillbaka. Torpet Fågelsången har alltså bytts ut mot en större gård, där Gunnar bor med sin fru, och taxen från förr har ersatts med en svart labrador. I Strandspegling är en skrivarstuga med utsikt åt tre vädersträck utöver en sjö den centrala punkten för naturbetraktelserna. Stugan ligger i anslutning till bostadshuset, men ändå med en bit att gå, för att komma ned till vattnet. Det är mycket som betraktas och formuleras från arbetsbordet där bakom stugans fönster: knipan har ägg och ungar i holkarna, strandens alar (som Brusewitz tycker så mycket om) har besök av diverse fåglar och fågelläten tränger in genom den ibland öppna dörren, vilket föranleder en tur med kikaren ut på gården. Men förutom det som sjön och gården har att bjuda på gör också författaren ibland utfärder i den närmaste omgivningen på orten. Alla årstider får komma till tals, liksom både floran och faunan. Den som läst Brusewitz vet att han ifråga om landskap kan vandra långt tillbaka i tiden. Även i den här boken märks tydligt vemodet över de igenvuxna torparbygderna i skogarna omkring. Brusewitz har sysslat mycket med att illustrera Linnés reseböcker och har därför landskapet på 1700-talet aktuellt för sig. Det är, som han så filosofiskt säger, endast sjön som levat oförändrad genom århundradena. Som vanligt ägnar Brusewitz även i den här boken ett par kapitel åt naturkänslans framväxande här i Norden. Det tog tid för barrskogsfolket att lära sig uppskatta naturen. Från idealet engelsk park i början av 1800-talet var steget ännu långt till att se något gott i en orörd vildmark. Här banade författarna Almqvist och Strindberg vägen med sin okonstlade syn på fattigsveriges torparmarker och utskärsnatur. Innan det var det vetenskapsmännen som tjänade som banbrytare. En av de många favoriterna bland engelskspråkiga naturskildrare är Gilbert White som på 1700-talet genom fältstudier, inte genom att skjuta fågeln, med hjälp av fågelsången lyckades förklara att gransångaren, lövsångaren och grönsångaren var skilda arter. Det är annars rörande att läsa om hur fasanuppfödare förr i tiden avskydde duvhöken och sköt den urskillningslöst för att den tog för sig av de jakttroféer som en dag under hösten skulle visas upp under den stora fasanjakten, samt om en dansk professor som på allvar menade att man kunde förbättra fågelsången i landet genom att låta utländska kanariefåglar lära gråsparvarna sjunga. Den miljökritiska tonen har skärpts till i Strandspegling om man jämför med de tidigar