Rättegången mot Almqvist. Pocket.

Ellerströms 2008. Pocket, 348 sidor.

Nära nyskick. Utgallrat biblioteksexemplar. Tänk om Strindberg varit kleptoman, om Lagerlöf åkt fast för förskingring eller Bremer haft smak för småpojkar?

Fortfarande betonas gärna litteraturens danande verkan. Läsaren lär sig förstå hur andra tänker, blir tolerant och över huvud taget en bättre människa. I enlighet med den romantiska konstnärssynen får författaren däremot gärna ha sina laster, och ett visst mått av droger, otrohet och fusk i kortspel är närmast obligatoriskt. Ren brottslighet, däremot, är tveksam.

Länge ansågs romanen vara en farlig genre. Bara att fabulera ihop en historia var moraliskt tvivelaktigt, och inte för inte påstod de tidiga romanförfattarna att det handlade om en sann historia. Så sker som bekant också idag.

I Sverige var man särskilt avvaktande till romangenren, och en god historia kunde väcka förvånansvärd debatt. Fredrika Bremers feministmanifest ?Hertha? (1856) skakade tidningarna mer än någonsin Liza Marklund, och det bråket var ändå bara en stilla viskning jämfört med den upprördhet som Carl Jonas Love Almqvist åstadkom med sin tavla ur livet, ?Det går an? (1839). Fritt samboskap var inget man skönmålade så där utan vidare. Över en natt blev skolrektorn persona non grata och fick försörja sig med romanförfattande. Dessutom försökte han sig som präst, dock utan större framgång. Omvärlden kunde inte glömma ?Det går an?. Vägen bar sakta utför.

Tidigt en junimorgon år 1851 packade Almqvist en liten väska, rotade fram papper ur byrån och meddelade familjen att han for till Uppsala på ett par dagar. Men istället for han till Göteborg, och sedan vidare till Köpenhamn, Bremerhaven och New York. Hem kom han aldrig. Däremot ingick han nytt äktenskap i Amerika och blev således bigamist.

Skälet till resan uppdagades snart. Den allmänt avskydde procentaren Jakob von Scheven ansåg att någon ? sannolikt Almqvist ? bestulit honom på skuldhandlingar, förfalskat andra dylika och dessutom försökt förgifta honom med arsenik. Brotten kom till polisens kännedom, och tre dagar efter Almqvists flykt inleddes förhören. Mycket pekade på att författaren var skyldig, men bevisen var för svaga för en fällande dom. I krigshovrätten avskedades han dock från sin tjänst som regementspastor och han avsattes från prästämbetet. Rådhusrätten försatte honom i konkurs och han dömdes till att ?såsom bedragare ställas vid en påle i halsjärn på torg att skämmas i två timmar?, följt av tre år på fästning. Eftersom Almqvist nu var borta anslogs istället hans namn, brott och straff på en tavla, som pålades upp offentligt. Han skulle dessutom inte kunna inneha offentlig tjänst, delta i förtroendeval eller ?visa sig på börsen?.

Detta är en hisnande historia, som ägnats åtskillig uppmärksamhet av forskningen. Till de uppmärksammade verken hör Axel Hemming-Sjöbergs ?Rättegången mot CJL Almqvist? (1929) och Stig Jägerskiölds ?Oskuld och arsenik? (1987). Det mycket aktiva Almqvistsällskapet tog härom året