Sfinx. Pocket

Månpocket 2012. 221 sidor, 130 gram.

Nära nyskick.
Christina Falkenlands nya roman ?Sfinx? genljuder av teman, ekon och ord från hennes tidigare böcker. Det är ett för­fattarskap som blir allt rikare, skriver Malin Ullgren.
Litteraturrecension



I Aftonbladet skriver medicinstudenten och skribenten Cecilia Verdinelli om hur stölderna och plundrandet under upploppen i England naturligtvis är aspekter av vår tid och av dess stora, övergripande ideologi: ?Att protesten är begärsdriven i ett begärsdrivet samhälle borde inte förfasa oss? (22/8).

Det är något med den analysen, en samtidspolitisk smärtpunkt, som faktiskt också värker i Christine Falkenlands nya roman ?Sfinx?. Som i meningen ?Kanske hör det till välståndets baksida att behöva konfronteras med den kladdiga blandningen av beundran och avund, kärlek och hat?. Eller som i ?på senare år har jag liksom vaknat upp och yrvaket sett hur man runtomkring mig bygger och åstadkommer, hur finurligt andra ordnar sin tillvaro. Bitarna faller på plats, man ser om sitt hus. Nu är skördandets tid, för dem som är i vår ålder.?

Att vara en som upptäcker att drömmarna om ett vackert och viktigt liv aldrig infriades, i en värld som handlar så mycket om att just uppnå drömmar, är tungt. Om den tyngden och vad den kan leda till handlar ?Sfinx?. En namnlös brevskriverska vänder sig till sin före detta mans nya hustru, den vackra Claire. Hon som skriver är en konstnär i medelåldern, inte framgångsrik alls. När hon får veta att den före detta mannen Felix ? en man från ganska länge sedan ? har gift sig rikt och bor i havsnära området Hovås i Göteborg, brister något för henne.

Svartsjuka, naturligtvis, men inte särskilt sexuell. Brevskrivers­kan har framför allt drabbats av en förtärande avund på det liv Felix nu kan leva; det hon föreställer sig är ett harmoniskt äktenskap, med en son, med bilar och med sommarhus i Bohuslän.

Romanen består bara av dessa brev till Claire. Läsaren kan inte veta om hon skickar dem, och om det verkligen är så att hon åker till familjens Bohusvilla och märker deras lakan och tandborstar med sitt underliv. Men man anar att galenskapen stegras och att hennes förlorade hopp om livet och hennes oförlösta längtan slutar i katastrof av kaninkokarsort.

Christine Falkenland når djupt in i avundens kärna, där barnets tidiga förluster av tillhörighet göms. Men i ?Sfinx? finns inte bara de psykologiska urscenerna, utan Falkenland vänder också uppmärksamheten mot världen och de väldigt mätbara villkor som ger livskraft åt en del och tömmer den hos andra.

Att vara fattig är till exempel inte vackert. Att bo i ett fult hyreshusområde vid randen av en av stadens rikaste förorter, är en kontrastverkan som känns. För kanske är det så, som brevskriverskan själv vill ha det till, att det är just vid jämförelsen med dem som har som hennes eget liv faller sönder: Hennes aborterade pojkfoster mot hans son. Hennes mörka tvåa mot hans två hus i ljuset. Hennes bortvända mamma mot hans