Dem oss skyldiga äro

Bonniers 2002. Inbunden med skyddsomslag, 312, 19.5x14cm. 502 gram.

Nyskick. Recenserad av Siv Andersson

Karin och Tomas Norli lämnar Sverige som kära, optimistiska och ganska idealistiska småbarnsföräldrar. De styr kosan mot Latinamerika, Tomas har sysselsättningen klar - han arbetar med bistånd, men vad ska Katrin ta sig till? Den myndiga hushållerskan Carmen (jo, det här är ett land där rika utlänningar har just hushållerska, och vem är väl Katrin att beröva Carmen en tjänst i ett hus där Carmen funnits så mycket längre än Katrin?) är en stark kvinna och hon styr och ställer i huset, inte ens där kan Katrin känna sig riktigt nyttig och delaktig. Slutligen blir det ändå Carmen som puffar Katrin i en riktning mot Något Eget. Hon tar henne med till en kyrka i fattigkvarteren, och Katrin berörs. Här kan hon göra nytta! Här kan hon starta en kvinnomottagning, det behövs verkligen en plats där kvinnor kan få råd och hjälp.

Det börjar så bra. Allt går lysande, men så dör Clara, en av de mycket unga kvinnorna som Katrin tagit under sina vingar. Katrin lider av fruktansvärda skuldkänslor och börjar ställa sig frågor som kanske fler borde fundera på: med vilken rätt interfererar vi i främmande land? Vilka är vi att tro att våra värderingar kan hjälpa? Vem är man alls att ge någon annan goda råd? Claras bortgång sammanfaller med de nu tonåriga döttrarnas frigörelse, bråken duggar tätt kring matbordet hemma i Stenhuset och Katrin är så trött så trött. Grubblerierna vill inte ge sig, Katrin närmar sig en livkris. Är det dags att återvända "hem" till Sverige?

Boken speglar kvinnoliv, männen hamnar i periferin och förvandlas snarast till birollsinnehavare. Den myndiga Carmen. Den lite osäkra Katrin. Döttrarna Elin och Anna, som visserligen talar svenska hemma i Stenhuset men som ändå känner sig allt mindre svenska - vad har de att komma "hem" till? Maria Teresa, den kloka och starka men sedan barndomen halta kvinnan som mot alla odds tagit över fädernesgården och dess skötsel med framgång - hur hade Katrin agerat om hon insett hur hon skulle påverka Marias liv? Historien förs framåt alldeles så, en kedja händelser, beslut som fattas i all välmening men som ändå påverkar nästa kvinnas liv på samma vis som en biljardboll knuffar bort en annan. Kvinnornas öden tangerar varandra och jag önskar dem möten, andra öden - jag berörs. Cilla Naumann har ett alldeles fantastiskt språk och hon målar bilder som blir alldeles lagom tydliga. Jag tycker om detaljer, men inte så ymniga detaljer att det blir övertydligt, jag vill att lite ska lämnas till min egen fantasi och den balansgången klarar Naumann galant. Jag gläds, sörjer och oroar mig tillsammans med bokens kvinnor, och man vill så gärna att det ska sluta väl. Naumann ger inte många svar, hon skriver oss ingenting på näsan. Huvudpersonerna i den här boken stannar kvar i tankarna en god stund efter att jag lagt bort boken. Det är ingen läs-och-glöm-bok.