I cirklarna runt

Albert Bonniers förlag 2009.Inbunden gallrad biblioteksbok, 233 sidor, 19.5x14cm. 380 gram.

Mycket gott skick. Den svenska samtidslitteraturen innehåller oproportionerligt många personer som heter Anna. Kanske för att det är det namn i svenskan som allra mest signalerar ett tomrum. Den där grumliga gråa människan man passerar på gatan och hinner glömma inom några sekunder.

?I cirklarna runt?, den tionde romanen i ordningen av Cilla Naumann, handlar om en sådan Anna. Hon är en alldaglig medelålders pjäsförfattare som lever ensam i sin hyreslägenhet sedan ett antal år tillbaka. En människa som på ytan verkar stabil, men vars värld raseras när hennes rofyllda, lummiga förort förvandlas till en byggarbetsplats. Frustrationen över det ständiga dånet, skräphögarna som växer och hemmet som bokstavligt talat skakas sönder skapar en annan människa inom henne.

Cilla Naumann har skrivit om en Anna tidigare, i 2007 års ?Vad ser du nu?. Där blev en undflyende kvinna en projektionsyta för människorna i hennes närhet. En Anna som liksom så många lätt gled in i den där ordleken med Annan. Men den här nya Anna har ingen flyktig, speglande personlighet. Snarare är hon en av de mer levande av alla dessa skuggfigursannor. Gradvis kommer man henne så nära att det till slut är som att man bor där i det dammiga, dundrande kaoset tillsammans med henne.

Visserligen tänker Anna en del på omvärldens bild av henne, irriterar sig över mammans beskrivning av hennes barndom och oroar sig över att hon ska ses som rättshaverist när hon klagar. Men mest minns hon själv, bygger upp en fantasivärld av det förflutna omkring sig som är lika verklig som hennes nu. Liksom hennes pjäs utgör ytterligare en värld, en som är något mer svårsmält för läsaren i all sin högstämdhet.

Minnet är ett återkommande tema hos Naumann, och det både tematiseras och diskuteras ingående i den senaste romanen. Hur det förvrängs: stundtals obarmhärtigt och stundtals av nödvändighet, som ett försvar mot det som är alltför svårt.

?Om alla ljud som fanns magasinerade i minnessalarna aldrig skulle tona ut och försvinna ? då skulle bygget för alltid leva kvar i henne och då skulle detta vidriga intrång och övergrepp aldrig få något slut. Om det var så fanns den enda trösten i att samma mekanism i så fall skulle skydda Jonas röst och skratt från att någonsin blekna och försvinna från henne.?

Denna gång handlar det inte bara om Annas egen minnesvärld, utan också om hur det privata minnet påverkas av det offentliga. Hur den lägenhet hon levt i och de gårdar där hon sett sina barn leka krossas utan att hon kan göra något. Helt enkelt för att hon inte äger sitt eget hem.

Tyvärr försvinner den diskret samhällskritiska aspekten mot slutet av romanen, allt landar i det privata. Den enskilda människans vanmakt inför det anonyma myndighetsutövandet blir inte värre än att man kan lösa det genom att arbeta sig igenom sina egna psykologiska spärrar.

Fast kanske gör Naumann rätt val där ändå. Det är ju