Världens sista roman

Norstedts 2007. Limhäftad, 372 sidor, 490 gram.

Nyskick. Språket är ett virus. William Burroughs gamla maxim dyker osökt upp i huvudet när jag läser Daniel Sjölins nya roman. Burroughs försökte med sitt skrivande bända upp den falska verklighetsbild som makt, marknad och medier enligt hans mening håller mänskligheten fjättrad i. Han ville skapa redskap för att sudda ut ?förinspelningarna? och rensa ?medvetandeskärmen?.

Samma intensiva längtan att bryta invanda associationsspår och påtvingade tankemönster ekar genom Världens sista roman, Sjölins tredje sedan debuten med ?Oron Bror? 2002. Allt är härmning, allt är skval, som romanens berättare uttrycker saken. ?Botten i mig är media, det är härmade fraser och konversationsklichéer som jag glömt att jag lärt mig, glömt att jag härmat.?

Och att jag genast kopplar till Burroughs är kanske i sig inget mer än ett invant tankespår i min hjärna, en förinspelning lika trött och utnött som när ordet ?blå? vare sig jag vill eller inte frammanar bilden av unga öldrickande människor på en skärgårdsklippa.

Bokens huvudperson och jagberättare är en ung man vid namn Daniel Sjölin, författare och programledare för ett litteraturprogram på tv. Ännu en i raden av självbiografiskt verklighetsbaserade romaner alltså? ?Jag kan inte nog försäkra att det är sant och har hänt?, lovar berättaren i alla fall redan i inledningskapitlet. Men ingen fara, detta är ingen lätt maskerad självbekännelseroman, ingen verklighetsskildring utklädd till fiktion. Den fiktive Sjölin visar sig vara en lurig och rätt osympatisk kanalje, en bitter och självömkande typ med alkoholproblem. En författare vars främsta fiende är det förrädiska språket, som ända sedan barndomens paradisiska ordlöshet hållit honom instängd i den verklighet som ytterst bara består av lånade bilder och inlärda fraser.

Hans berättelse formar sig till en rasande och ofta kiknande rolig attack mot hela tillvaron. Att hans enda vapen är just språket är en ironi han naturligtvis är plågsamt medveten om.

Daniels alkoholiserade mamma har blivit dement och är intagen på ett hem. Hennes språk har vittrat sönder och brutits ner, men också på ett paradoxalt sätt befriats. Och ur hennes till synes absurda meningsspillror stiger sakta och mödosamt en berättelse fram. En tragisk historia om fosterhemsplacering, sexuellt utnyttjande och abort, om en enkel flicka som hamnar hos en societetsfamilj på Östermalm. Eller?

Plötsligt älgar historien iväg åt nya oväntade håll. Scenerna från moderns liv börjar läcka in i den fiktive Daniels nutillvaro. Hennes erfarenheter tycks på ett märkligt sätt bli hans erfarenheter. Romanens olika tidsplan skiktas tunt, tunt ovanpå varandra, och snart vet man knappt vad som är sant eller vad som egentligen händer vem. Eller om det över huvud taget har hänt. Kanske allt bara utspelas i Daniels överhettade hjärna.

Allt svajar, glider, kantrar. Alla liknar hela tiden någon annan. Kjell Lönnå och Staffan Ling dyker objudna upp överallt;