Inlåsta. Pocket.

Pocketförlaget 2011. 386 sidor.

Nära nyskick. Emma Donoghues nya bok ?Inlåsta? var nominerad till årets Bookerpris. Den är skriven under intryck av de fruktansvärda händelserna i Österrike, då Josef Fritzl höll sin dotter Elisabeth fängslad tillsammans med tre av de barn hon fött efter faderns våldtäkter; ett barn dog och tre adopterades av Josef Fritzl och hans fru.

Detta har Emma Donoghue omsatt i berättelsen om en ung kvinna som kidnappas och hålls fången av en främmande man. Hon föder ett barn som dör och sedan en pojke, som hon kallar Jack. Det är Jacks röst vi hör i romanen, och Donoghue tolkar skickligt upplevelsen hos en liten pojke, som tror att rummet där han lever med sin mamma är världen och att allt han ser i tv-apparaten är fantasi. När de båda lyckas fly ser han andra människor som just ?tevemänniskor?, de är inte på riktigt.

Halva romanen handlar om fångenskapen, den andra halvan om tiden efter och den mödosamma anpassningen till ett normalt liv. Där ansluter också Donoghue till vad vi känner till om Elisabeth Fritzl och hennes barns öde.

Jag är kluven inför hela projektet. Det är lätt att imponeras av Donoghues handlag i skapandet av den lilla värld som utgör Jacks universum, liksom i hennes absoluta lojalitet med hans upplevelse i förhållandet till mamman och i bilden av de lekar som de fördriver tiden med, och som också ger rytm och någon förvrängd form av normalitet i deras liv.

Men samtidigt ligger det något omoraliskt och spekulativt i hennes underförstådda anspråk att kunna förklara sina gestalter och även de reella människor som drabbats av det helvete hon beskriver. Det är som om hon ockuperar deras öden med sina tolkningsanspråk. Deras liv förtingligas och ondskan trivialiseras. Emma Donoghues anspråk på att kunna överblicka och förstå lidandet är stötande.



Magnus Eriksson

kultur@svd.se