Vetenskapens värld del 12 : Människan och naturen

Inbunden bok. Malmö : Fogtdal. 1991. 125 sidor.

Nära nyskick. Bland de tio eller kanske tjugo miljoner arter, som för närvarande befolkar vår jord, finns det en som intar en särställning. Den arten bär det av Carl von Linné givna vetenskapliga namnet Homo sapiens, räknas till apdjurens eller primaternas familj, har 98-99 procent av sin arvsmassa gemensam med schimpanser men skiljer sig utseendemässigt dramatiskt från dem genom sin nakenhet (»den nakna apan«). Denna märkliga varelse är naturligtvis vi själva. Liksom allt annat levande på vår jord – det må gälla influensavirus, tarmbakterier, smörsopp, prästkrage eller tonfisk – är vår egen art en produkt av det naturliga urvalet. Vi är därmed den yttersta tillväxtpunkten på en av de många grenarna på livets stamträd. Detta betyder att vi under praktiskt taget hela vår utveckling – under oräkneliga årmiljoner – lytt samma lagar som alla andra varelser. Under denna oändligt långa skapelseprocess har vi begåvats med en mängd egenskaper, som kanske hundra sekler av »civilisation« – egentligen motsvarande ett kort ögonblick i universums historia – givetvis inte sopat undan. Arvsmassans historia är mycket längre än de enskilda arternas. Under praktiskt taget hela den tid, som arvsmassan existerat på jorden, givetvis inklusive de sista tre årmiljoner, under vilka en del av den huserat i individer tillhörande arten Homo sapiens, har individer med särskilt god förmåga att slå under sig resurser och förvandla dem till avkomma premierats. Succé i fortplantningen innebär att följande generation innehåller en stor kontingent individer med samma förutsättningar för stor fortplantningsframgång. »Framgång föder framgång« är en fras, som verkligen är på sin plats i den evolutionära processen. Individer som »hänsynsfullt« avstår från att lägga beslag på största möjliga resurser och förvandla dem till avkomlingar är misslyckade i den meningen att deras »typ« blir alltmer sällsynt i populationen. En utgående modell, skulle man kunna säga. Hänsyn, uppoffring, solidaritet – det är egenskaper som inte byggts in i levande varelsers centrala nervsystem och därmed inte i heller i deras uppträdande gentemot varandra. Tvärtemot kännetecknas de biologiska programmen av den yttersta själviskhet. Som ett specialfall kan vi se de uppträdanden, då generna programmerar programmerar bärare av samma gener att hjälpa varandra i kampen för tillvaron. Bärare av samma gener är nära släktingar. »Blodet är tjockare än vattnet« är en annan fras, som har sin biologiska förklaring. Att samspelet mellan närbesläktade individer spelat en oerhörd roll i människans tillblivelse torde vara obestridligt. Människan står inför oundvikligheten att beskära sin biologiska redobogenhet att med alla medel lägga beslag på mera land och mera resurser och omsätta dessa vinster i största möjliga reproduktion. Lyckas människan med dessa oerhörda åligganden, finns hopp om en ljus framtid. Än är inte vår historia slut som homo sapiens (latin för "den förnuftiga människan") – kanske utan motstycke någonstans i universum.