Pojkdockans dikter, ett urval 1970-1985

Janus förlag 2011. Inbunden gallrad biblioteksbok, 162 sidor, 400 gram.

Mycket gott skick. Ingen kan recitera dikt ? egen och andras ? med samma närmast demoniska behärskning som Eric Fylkeson, och har man en gång hört honom läsa adderas en extra nivå till böckerna, här senast i ?Pojkdockans dikter?, i själva verket ett urval utgivet 1985 som nu återutges. Lite udda, kan man tycka, att ge ut detta tvärsnitt från poetens dittills åtta diktsamlingar, särskilt som ett annat urval, ?Raklång på vattnet (dikter 1970?1986)? presenterades 2002. Helst såg jag att något förlag tog sig an samlade dikter av denne egensinnige och i sina bästa stunder betydande poet.

Fylkeson debuterade 1973 med ?Barnet och kriget?, tillhörde Vesuviusgruppen med Öijer och Per-Eric Söder men gick tidigt sin egen väg, på ett sätt som gjorde att han också stack ut från hela sin generation och hela 70-talet. En kort period, i den tidigaste poesin, finns en del tidstypiska och aningens daterade gester, men därpå är det faktiskt svårt att placera in Fylkeson i något decennium eller någon strömning. Inte har han egentligen heller fått några efterföljare; han är kanske för särartad.

?Pojkdockans dikter? är intressant också eftersom det ger en bild av hur Fylkeson då, 1985, bör ha uppfattat och värderat sitt författarskap. Urvalet är synnerligen genomtänkt, för att inte säga nischat. Den kanske viktigaste underliggande ? och ibland framskjutna ? figuren är vad man kunde kalla identitetsstriden: jagets kamp med sig själv eller snarare kampen mellan de många olika varelser som rör sig genom det vi kallar ett jag. På just denna punkt liknar Fylkeson den sene Bertil Malmberg, en poet han förresten varit ganska ensam om i vår tid att se storheten hos.

Det självbiografiska hos Fylkeson är djupt originellt, allvarsamt men med ett kapriciöst drag; man vet inte när han så att säga är artist eller talar inifrån den djupaste sanning, men alldeles oavsett om det rör sig om minnen av uppväxten, av tidigare eller andras liv, av ett tidlöst nu som störtar genom sinnena, bärs dikterna av en existentiell förtvivlan, alternativt extas ? som också alltid gäller själva språket, och som likväl rör sig med en ytterst lugn språkfrekvens. Så här lyder urvalets första dikt, ?Dagdrömmen?, daterad 1971:

Det är mitt i sommaren

Himlen är ett vitt papper,

mina ögon är ett kolon:

jag måste nedteckna mitt liv

innan jag kan börja leva

Det finns hos Fylkeson rentav en sorts saklig stumhet, som tycks vara avsiktlig eller snarare oundviklig men medveten. Typisk spelöppning: ?En välklädd man med hund / kontrollerade lidandet / genom att låtsas vara betydelselös?. Eller: ?Jag överlevde / genom att hålla mig inomhus / under de tidiga åren. / Ingen därute fick veta att jag fanns, / att jag gladdes / och vad jag gladdes åt. / Begreppet ?dom? skapades.?

Ordet avskalad anmäler sig kanske; här finns inget broderi, inget slagg, men ?avskalad? är kanske inte helt riktigt, det skulle antyda att poeten