Att tänka det religiösa

bokförlaget Thales 2003. Eugenio Trías
Att tänka det religiösa
(Pensar la religión)
Övers: Anna-Lena Renqvist
205 sidor. Ny bok med liten, tunn stämpel på försättsbladet där det står gallrad på.

"Om du, modernt skeptiskt sinnad, bara hörde talas om denna tillvaro, skulle du tro på den då? Inte jag. Den skulle verka alltför osannolik, egendomlig. Nu är den given, uppenbarad, så då tror jag på den, med stor förvåning.
Ofta nog släcker vi moderna vår förvåning och sysslar med att bemästra det synliga. Moderniteten gör halt inför obegripligheten och avvisar den.
Annorlunda förhåller sig den spanske filosofen Eugenio Trías i essäboken Att tänka det religiösa. Trías synfält omfattar även det osynliga, det får breda ut sig inför hans filosofiska blick.
Essäerna far över stora områden och fördjupar sig i åtskilliga tankeproblem. Översättarens inledning är en god sammanfattning. (Däremot brister själva översättningen ibland i grammatik, stavning, bibliska namnformer, särskilt synd i en uppmärksamhetskrävande text.)
Centralt är begreppet "gränsen". Gränsen mellan det iakttagbara och det dolda i
existerandet och vetandet är inte bara en skiljelinje utan en plats. Där finns symbolen, som förbindelse med det hemliga.
I sitt "Jag tänker, alltså är jag till" satte Descartes förnuftet, tänkandet, som grund för existensen, säger Trías, och dennas verkliga och oåtkomliga grund har sedan "förborgats" i det upplysta Västerlandet. Men nu, efter tvåhundra års upplysningstradition, har religion gjort sig mer märkbar, delvis i perverterad form som fundamentalism. Vid millennieskiftet 2000 ser Trías en förnuftets kris. Vi måste tänka religion så den inte "tänker oss".
Trías uppbringar tysk filosofi. Kant, Hegel, Schelling, Nietzsche, Wittgenstein, Heidegger, även Hölderlin och Wagner, är viktiga namn. Han undersöker västerländska civilisationsrötter, gammalt grekiskt, hebreiskt, indiskt och iranskt tänkande, för att förstå hur vi hamnat där vi är.

Religionen genomgår på evolutionärt vis olika stadier. Först kommer det vilda, där en slösande modergudinna ger kaotiskt liv. Under det andra stadiet inrättar
Gud Fader ordning, rättvisa och moral. En risk där är att det första stadiet demoniseras eller att modergudinnan förminskas till tröstande bifigur. (Man kan ju tänka på hur kristendomens jungfru Maria är föga av Himmelsgudinna och mer av ofarlig vårdarinna.) Ett tredje stadium är Andens; Trías hänvisar då och då till sitt större verk "Andens tid", med inspiration från Joakim av Floris, munk på 1100-talet.
När Trías hamnar i profeterande kultursynteser på tunn abstraktionsnivå, då tänker åtminstone jag "jaså", säkert besmittad av modernitetens misstänksamhet. Och den synkretism Oscar Hemer talar väl om i sitt förord, kan leda till ytligt plockande, som när Trías hänförs av vissa element i Nietzsches "Så talade Zarathustra" men bortser från verkets juvenila drag.
Samtidigt tar Trías avstånd från mekaniskt kombinerande. Ett byråkratiskt hopfogat Europa u