Tystnader och tider. Samtal med historien

Bokförlaget Atlantis 2011. Inbunden med skyddsomslag, 310 sidor, 230x165 mm. 700 gram.

Nyskick.
Tystnaden får upprättelse


LJUDLÖST. Påtvingad eller självvald, skräckfylld eller upphöjd ? den historiska tystnaden låter sig svårligen fångas som ett enhetligt ämne. Ändå har Eva Österberg skrivit en givande och ofta gripande översikt.

21 maj 2011 kl 01:00 Sakprosa Tystnader och tider. Samtal med historien Eva Österberg Atlantis 311 s.

Historievetenskapen sysslar som vi vet främst med det artikulerade, vanligen i form av skriftliga källor. Men merparten av det förflutna är förstås inte satt på pränt. Ett brev eller en skrivelse från ett avlägset århundrade kan stiga fram som en ensam röst ur en massiv tystnad, en ocean av ansikten utan drag. Ändå är just dessa ensamma röster vår enda hjälp när vi ska försöka avlyssna det tysta ? de enstaka rösterna och vår inlevelseförmåga.

Historikern Eva Österberg närmar sig detta väldiga ämne i en nyutkommen bok, ?Tystnader och tider. Samtal med historien?. Dels försöker Österberg att med stöd i olika dokument, från medeltiden till våra dagar, ge kontur åt människor som inte har lämnat efter sig några språkliga spår och som frivilligt eller på grund av påtryckningar levt i tystnad, dels diskuterar författaren själva ämnet tystnad; hur tystnaden har använts i maktmissbruk, som strategi eller flykt, hur den har uppfattats i olika epoker och sociala sammanhang.

Härvid berörs så vitt skilda aspekter som tystnadens roll i talet (retoriken), den anbefallna tystnaden i kloster eller fängelser, censurens tystnad i diktaturer eller tystnaden kring folkmord, blyghetens tystnad, tigandet som rättighet och tystnad som medfött handikapp. Och mycket mer.


Ett väldigt ämne som sagt, och i sin väldighet inte så lite vagt, vilket kan förklara att ganska få historiker behandlat det så att säga under en enda rubrik. Visserligen refererar Österberg flitigt till kollegor och föregångare ? Foucault, engelsmannen Peter Burkes ?Samtalskonstens historia?, Tillie Olssons på 1980-talet så omdiskuterade ?Tystnader?, om perioder av tystnad hos författare och konstnärer, och Peter Englunds essä ?Tystnadens historia? (i en essäsamling med samma namn), för att nämna några ? men det handlar nästan alltid om punktstudier eller resonemang där tystnaden bara är ett perspektiv i en större diskurs eller ett bestämt ärende.

Österberg är lika föredömligt tentativ som beläst men det finns också något problematiskt med hennes vidöppna grepp. Det är svårt att finna mer än ytliga förbindelser mellan låt säga mystikens tystnad och den skräckfyllda tystnaden under Stalins utrensningar, eller mellan frånvaron av yttranden i juridiska processer, den påbjudna tystnaden i kyrkor och dövstummas organisering.


Enskilda avsnitt är förvisso hyperintressanta och inte sällan gripande, men resonemangen kan också kännas väl allmänna, någon gång i självklaraste laget, till exempel när författaren kommer in på tystnadens roll i poesi och musik