Förvandling

Bonniers 2005. Inbunden utrangerad biblioteksbok med skyddsomslag, hårda pärmar, 222 sidor.

Nära nyskick. Recension: Det finns en precision och en vilja att medvetandegöra alla känslor, rentav att intellektualisera dem, i Eva Adolfssons prosa som jag tror har att göra med hennes långa verksamhet som kritiker. Ett sinnesintryck eller en hastig association får sällan bevara sin flyktighet. De naglas fast, de tolkas och blir redan inom fiktionens ramar avlästa. Eva Adolfsson låter inte sina gestalter blott förnimma världen, hon låter dem även läsa den, som en kritiker läser en litterär text.
Det kan ge hennes prosa ett abstrakt, lite distanserat drag. I sin nya roman Förvandling, hennes fjärde skönlitterära verk, skriver Eva Adolfsson om en yngre kvinna som väntar barn. Eva Adolfsson låter kvinnan själv föra ordet, eller snarare pennan. Även om det inte sägs att hon skriver, har kvinnans upplevelser och tolkning av dem skriven karaktär.

Det är som om varje nyans måste verbaliseras, dröjas vid om så bara för bråkdelen av ett ögonblick. Eva
Adolfssons text har den fördröjda karaktär som de ryska formalisterna redan för ett sekel sedan såg som unikt för det poetiska språket. Genom att hejda den språkliga rörelsen, genom att fördröja läsarens varseblivning av uttrycket skulle dikten mana fram ett nytt seende, en ny förståelse av världen och fenomenen. Och denna förståelse blir inte bara läsarens, Eva Adolfsson skriver även in den i sin gestalt.
Ty distanseringen är både en del av uttrycksformen och en del av huvudpersonens upplevelse. Hon är ensam, på många sätt avskuren från världen. Hon skriver en uppsats om Hamsuns ?Svält?. Boken ger ord och form åt hennes upplevelse, men också en antites till den. Även kvinnan hyser författardrömmar, men hon svälter sig inte för att förlösa sin text. I stället fyller hon sig för att förlösas - i dubbel bemärkelse.

Men även i övrigt är hennes vardag i hög grad textualiserad. På bussarna i Sundbyberg ser hon diktcitat, många från Karl Vennberg. På sina promenader åt Solnahållet stöter hon ofta på ?den
äldre diktaren?, av allt att döma Artur Lundkvist. Citaten och de lyriska bilderna fyller kvinnans medvetande. De ger nyans och kontur åt hennes upplevelse, men hon tar också spjärn mot dem. Hon opponerar mot det myckna mörkret hos Vennberg, hon vill ha ljus, och hon ifrågasätter den romantiska kvinnobilden i Lundkvists tidiga dikter, samtidigt som hans idé om det omedvetnas betydelse påverkar henne - om så blott för att strömmarna skall föras upp till medvetandets yta.
Men kvinnan genomströmmas inte enbart av litteratur. I sitt medvetande samlar hon även upp människorna omkring sig. Med ett uttryck från Baudelaires prosadikt ?Massorna? (senare även använt av Lundkvist) befolkar hon sin ensamhet. Kring kvinnan ser vi en boutiqueägare, en ung kvinna med barnvagn och sorgsna ögon, en gammal kvinna i hennes hus som skriver en roman och en läkare som under åren i vänstern var hennes älskare, en flyktig och flyktad