Lekmannen - en dement komedi

Bonniers 2013. Inbunden med skyddsomslag, 266 sidor.

Nyskick. Galenskapen är konstant genom tiden. Från Platons poetiska vansinne och Paulus ?vi äro dårar för Kristi skull?, till Foucaults ?Vansinnets historia? och våra samtida bekännelseromaner om psykisk sjukdom, har galenskapen gäckat de skrivande och tänkande människorna. Och överallt där människor finns, finns också dårar.

De flesta sådana livsöden passerar obemärkt, men för en jurist från förra sekelskiftet vars minnesanteckningar nogsamt nagelfarits av Freud förblir vansinnet inte enbart en angelägenhet för de närmast sörjande.

1903 utkom Daniel Paul Schrebers essä ?Denkwürdigkeiten eines Nervenkranken? (på engelska ?Memoirs of my nervous illness?), det var mellan den andra och den tredje och sista av hans sjukdomsperioder, en text som efter Freud följdriktigt också plockats upp av teoretiker i hans spår; Gilles Deleuze, Elias Canetti och Jacques Lacan. Nu får Schreber åter nytt liv, i Fabian Kastners andra roman, ?Lekmannen?.

Den goda romanen kan grovt delas in i två kategorier: den som får läsaren att vilja stanna kvar i dess universum för tid och evighet, och den som väcker begäret att söka efter mer kunskap. Fabian Kastners roman tillhör definitivt den senare kategorin ? jag googlar och klickar på länk efter länk oändligt. Det är svårt att hålla tassarna borta från den riktiga Schreber när man väl fått korn på honom!

Men längtan att söka sig ut från Kastners bok är inget dåligt betyg åt den, tvärtom. Vilken slags roman förtjänar bättre epitetet ?bildningsroman? än den som lockar läsaren till ännu mer bildning?

Inne i Kastners roman är det, milt uttryckt, inte särskilt trevligt (för all del, det kan också vara anledning till att man måste ut och hämta luft på Wikipedia då och då). Vittnesmålen inifrån mentalsjukhushusen ? Schreber kom att vistas i dessa miljöer under sammanlagt 14 år ? får ?Gökboet? att framstå som typ ett spa i jämförelse. Men ännu ?värre? är berättarjagets teorier om kosmos som ett intrikat nervsystem, där allt och alla står i förbindelse med varandra genom nerverna, och där berättarjaget står i direktkontakt med Gud. I intrikata spekulationer som är alltför vindlande att ens försöka redogöra för, är han ömsom utvald (Guds företrädare på jorden), ömsom straffad (?Guds smutsiga hora?, han förvandlas till kvinna).

Det är ren och skär galenskap. Eller? Fabian Kastner skriver sin ytterst närvarande ? jag beundrar en författare som orkar vistas i vanvettet så länge ? skildring i imperfekt, vilket är bedrägligt. Det faktum att händelser och teorier förläggs i förfluten tid, att lekmannen själv är där för att vittna om dem och dessutom sakligt, gör att det han berättar oundvikligen rymmer ett slags sanningsanspråk. Hade romanen skrivits i presens hade lekmannens vanföreställningar kunnat avfärdas utan omsvep, men nu tvingar Kastner läsaren att åtminstone stundtals ta dem på allvar, och det är skickligt gjort.

I slutändan blir dock ?Lekmannen? ett slags y