Spegling i en skärva. Kring Marika Stiernstedts författarliv

Pocketbok. Carlsson. 1998. 319 sidor.

Mycket gott skick. Nina Björk, recension 10 februari 1999, Dagens Nyheter: "1942 hamnade författaren Marika Stiernstedt på andra plats i en tävling som Svensk Damtidning hade utlyst: 'Vilka 20 kvinnor anser Ni spegla dagens Sverige. Då hade Stiernstedt under två perioder varit ordförande i Sveriges författarförening och hon hade under ett halvt sekel skrivit romaner, noveller, dramatik, reportage och litteraturkritik. I dag är hon i det närmaste helt bortglömd. Så nog är Marika Stiernstedt en kvinna som speglar dagens Sverige - även femtio år efter den där tävlingen: läst, omtyckt och välkänd i sin samtid. Och efter sin död: stendöd.
Vad ska vi göra med alla dessa en gång så populära och nu så försvunna kvinnliga författare
Det är en fråga som i dag sysselsätter många feministiskt inriktade litteraturvetare och vars svar varierar från forskare till forskare. Ska vi "rädda" författarnas texter genom att visa att dessa egentligen uppfyller traditionella kriterier för god konst (såsom Ebba Witt-Brattström gjorde i sin avhandling om modernisten Moa Martinson). Eller ska vi kritisera dessa kriterier och upprätta alternativa sådana? Eller ska vi studera hur själva uteslutningsmekanismerna verkar (såsom Anna Williams gjorde i "Åttitalister och kvinnliga åttitalister".) Litteraturdocenten Margaretha Fahlgren väljer en fjärde väg. Hon ställer författarlivet snarare än författarskapet i ett historiskt könsperspektiv, och frågar sig vad det betydde för Stiernstedts plats på det litterära fältet att hon var kvinna. Fahlgren lyfter fram Stiernstedt som journalist; hon citerar ur hennes brev och dagböcker; hon ser hennes författarskap i ett socioekonomiskt ljus och hon diskuterar hennes förhållande till sina kvinnliga samtida, främst till Elin Wägner och Ellen Key. Fahlgren är inte ute efter att omvärdera Stiernstedt som konstnär, utan nöjer sig med att konstatera att hon var en traditionell realistisk författare, vars romankompositioner och karaktärsteckningar ofta var bristfälliga. Även om Fahlgren inte explicit söker förklara dessa brister skymtar mellan raderna en möjlig orsak; nämligen det "genusavtal" som Fahlgren menar slöts mellan Marika Stiernstedt och författaren Ludvig Nordström i deras nästan trettioåriga äktenskap."