Fågelskådaren
Norstedts 2006. Inbunden med skyddsomslag, 235 sidor, 440 gram. Mycket gott skick, lite nagg på omslaget. Allting är efteråt i Göran Moldéns debutroman. Det är höst efter en het sommar. I den 55-åriga Ylvas liv ligger allting bakom: barnen utflyttade sedan tio år, äktenskapet upplöst sedan ännu längre, ungdomens heta engagemang i den göteborgska 70-talsvänstern aldrig ersatt av något annat. Hon är lärare i svenska och hyser ännu en vag föreställning om att ha något viktigt att lära ut, men den tid hon tillbringar i skolan framstår enbart som en prövning. Kroppens åldrande är ständigt i hennes medvetande och det enda som ligger framför hennes osentimentala blick är döden.
Också miljön är efteråt: ett hus på landet som en gång varit levande bondgård, men där åkrarna sedan länge är erövrade av gran och sly.
För Ylva har det varit sommarställe både när hon var liten och under de egna barnens uppväxt. Då hennes lägenhet ska renoveras beslutar hon att bo där i skogen ett par oktoberveckor.
?En gång hade smärtan varit ohygglig, som att bli levande flådd.? Smärtan i hennes liv var att sonen Stefan blev nazist som tonåring. Hans far sa äsch, det går över. Det gjorde det inte. Förgäves försökte hon påverka honom, komma till tals med honom. Vid tjugofyra tröttnade han på att familjen skämdes för honom och försvann. På fem år har ingen hört av honom. Det är en inkapslad sorg, som tycks betyda mer för hennes livsstämning än barnbarnen hon fått av sin andre, välanpassade son.
När hon kommer ut till sommarhuset visar det sig att Stefan just har flyttat in där. Båda blir besvärade, men de försöker inrätta sig tillsammans och samtala utan att trampa på minor. Det blir ännu svårare när en vän till honom dyker upp.
Boken är ingen thriller, än mindre en deckare, förklarar författaren i en presentation. Det finns ändå likheter med en deckare i stilen, detaljer i miljön zoomas in så att läsaren anar att det där nog är något man bör lägga på minnet. Landskap och väder beskrivs som i filmscener, de triviala bestyren, kaffet man sätter på och dricker eller glömmer odrucket i muggen ? allt känns potentiellt betydelseladdat. Någon deckare är det inte, men ?psykologisk thriller? kan boken etiketteras. Det bärande är spänningen mellan mor och son, hennes vacklan mellan tillit och misstro. Är det verkligen för att gå i naturen och se på fåglar han är där? Är det sant att han har jobbat som bussförare i Norrland? Har han lämnat nazikretsarna? Frågor måste ställas försiktigt för att han inte ska slå bakut och säga att hon ?tafsar?. Hon kommer på honom med att ljuga men vill inte att det ska vara så. På något sätt blir det han som har övertaget hela tiden. Han är ingen alkoholiserad dumnasse utan en intelligent, tänkande människa liksom hon, bådas repliker levereras med ironisk skruv.
Föräldrakärlek är ett ganska outnyttjat motiv i litteraturen, åtminstone i jämförelse med den erotiska kärleken, och Göran Moldéns hantering av det är nog för att göra boken läsvärd.
Förlagsfakta
- ISBN
- 9113016180
- Titel
- Fågelskådaren
- Författare
- Moldén, Göran
- Förlag
- Norstedts
- Utgivningsår
- 2006
- Omfång
- 235 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 135 x 210 mm Ryggbredd 21 mm
- Vikt
- 448 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Göran Moldén debuterar med en spänningsmättad och inträngande historia som sätter ljuset på något vi kanske sällan tänker på: hur kan man leva med en familjemedlem som är nazist? Hur älskar man någon som står för det man hatar?
Ylva är en medelålders lärare med två vuxna söner, den ene välartad och tråkig, den andre är nazist och har straffat ut sig själv ur familjen på så sätt att han efter en släktfest helt enkelt försvunnit. Detta är Ylvas stora sorg i livet, men något som hon på ett märkligt sätt ändå lärt sig leva med. Hennes egen bakgrund är snarast vänsterliberal, och hon känner sig djupt kluven mellan att ifrågasätta och ta avstånd från sonens åsikter, och samtidigt att älska och sakna honom just som man älskar och saknar ett förlorat barn.
Ylvas lägenhet ska renoveras, och för att fly undan stöket och dammet hemma flyttar hon ut till sommarstugan. Det är höst, mörkt och kallt. Ganska snart märker hon att någon varit där. Är där. Det är den förlorade sonen, Stefan.
Han har lämnat sitt förflutna, men är mycket fåordig med vad som har hänt. Ylva är så tacksam över att ha honom hos sig igen att hon inte vill pressa honom. Men något konstigt är det med honom, vilket bekräftas av att en kompis dyker upp, som Stefan kör med, och som liksom Stefan verkar vara på flykt undan något hot. Och dessutom möter hon två främmande män på vägen från stugan, som frågar efter Stefan. Hon lurar dem därifrån, men får inte ro i sin själ. Inte blir det bättre av att Stefan först spöar upp sin vän, som dessutom försvinner efter några dagar. Men vars stövlar står i Stefans bil. Det vilar något väldigt olycksbådande över Stefan, och när han till slut lämnar sin mamma ytterligare en gång är hon mer frågande än när han kom. Vad har sonen gjort sig skyldig till, denna gång och alla andra gånger?
