En läkares väg : från Visby till Vietnam

Inbunden bok. Stockholm : Bonnier. 1975. 253 sidor.

Mycket gott skick. Skyddsomslag saknas. Ur Signe Höjers förord, daterad 1974:
”Axel Höjer hade ingen lust att skriva sina memoarer. ”Kanske när jag blir 90 år”, brukade han säga och tillägga att han hade dagsverke kvar, det förgångna fick vara. Bland hans många dikter kallade han en av de sista ”Valet mellan är och var”:
Valet bör inte bli svårt:
Stunden som var är gången,
Begråten, bejublad – men gången,
om än den lever i sången ––
sång tystnar ju ock, när förgången,
men stunden som är håll den hårt ––
om du lyckas att alls ta den fången
Fyra månader efter en svår hjärtinfarkt for han vid 77 år till Vietnam och vi 80 arbetade han en tid på två-läkarstationen i Strömstad, när vår son Nils Thomas inte kunde få vikarie för en sjuk kollega. Vid besöken på stadens ålderdomshem var ahns glada humör en uppmuntran för patienterna.
Döden oroade honom inte – vi lever vidare i våra efterkommande. Han läste också med gillande raderna av granngårdssonen i Bergslagen, Verner Aspenström:
Det sker. Skogen låter det ske.
Löv gulnar och lossnar.
—-
Aldrig hörde jag skogen återkräva
sina gula löv. De virvlar bort.
Det är så.
Gerard Bonnier hade emellertid enträget uppmanat honom att skriva sina memoarer –– innan han blev 90. Han skrev då åren 1969–1972 ungefär tusen manuskriptsidor som kopierades för familjen och några arkiv, men han var kallsinnig inför öneskemålen att korta ner dem till en tredjedel med sikte på publicering. Han orkade inte, sade han. Med hjälp av vår son Björn och hans hustru Inga-Britt gjorde jag den önskade nedskärningen, som gillades av författaren. Efter hans död våren 1974 har manuskriptet ytterligare förkortats med hjälp av förslagets skickliga redaktör Karin Jacobsson. /../
I memoarernas förkortade form är det svårt att få ett grepp om mångfalden i Axel Höjers gärning –– det är yrkesmannens arbete som präglar framställningen när det gäller hans vuxna år. Hans familj saknar främst den lekfulla och lättsamma sidan hos honom. Det var ofta svårt att förstå hur han efter dagsarbetets slut så helt kunde lägga av sina stora arbetsuppgifter, sina bekymmer och konflikter för att ägna sig åt lek, idrott, sång, fiol och kortspel med familjen. Den tunga portföljen med allt som skulle läsas och skrivas fick vänta till nattimmarna, då han också arbetade på sina 400-500 skrifter och artiklar.
KAnske var det just leklynnet, som gjorde att han orkade med sina arbetsbördor, orkade ingripa mot vad han tyckte borde rättas till, lägga fram ett djärvt hälso- och sjukvårdspolitiskt program, som till nästan alla delar förverkligats. Och att slutligen, efter sjutton år i medicinalstyrelsen, ta på sig helt nya arbetsuppgifter för Världshälsoorganisationen i Asien och Afrika.