Paa gjengrodde stier

Häftad bok. Gyldendal. 1978. 185 sidor.

Nyskick. Faksimil från 1978. Med På igenvuxna stigar avslutar Knut Hamsun sitt författarliv 89 år gammal. Han lägger ner sin penna. Han avslutar med meningen ”Idag har høistereten dømt, og jeg ender min skrivning.” I sin debutroman Sult pantsätter han sin väst utan att tänka på att en pennstump finns kvar i västfickan. Förskräckt rusar han tillbaks och förklarar dess betydelse för pantbelånaren och läsaren. – Varför reser ni inte bara hem frågar pantbelånaren. Frågan förblir obesvarad. Pennan är svältvarelsens hela existens. Det är med pennan han iakttar sitt liv. Knut Hamsun spåddes en tidig död men dog inte av tuberkulos i Amerika på 1880-talet. I stället vänder han hem och debuterar med Sult 1890. Knut Hamsun dog inte av ålder innan krigsutbrottet och den tyska ockupationen av Norge 1940. Det skulle till först husarrest inklusive plågsamma förhör för att den gamla berättaren skulle återvände till sin penna, för en sista gång i litteraturens tjänst.
Än en gång vandrarmotivet men nu i begränsad form. Hamsun är arresterad eller tjudrad som han uttrycker det. Inspirationen infinner sig i hans utsatthet. Knut Hamsun har alltid gått mot strömmen. Vandring som botgöring, han ser, hör inte mycket men noterar. Han möter Martin. Barfota predikanten Martin. Är han en fiktiv person eller någon han mött på sina vandringar? Skor att laga, strumpor att stoppa. Referenser till Bunyan, den helige Franciskus. Försvarstal? Ja det också men botgöringen ser jag som det allt dominerande temat utan att det blir övertydligt. Knut Hamsun var aldrig övertydlig. I en recension av Knut Hamsuns då senaste romaner skriver Eyvind Johnson 1936 ”Hamsuns uttalande i aktuella politiska ting behöver man, åtminstone inte på den här sidan kölen, bry sig om. Hans uppträdande i fredsprissaken är ganska löjeväckande liksom den hyllning till Quisling, Norsk samlings ledare, som han publicerade i en norsk högertidning strax före valen i höst. I alla sådana ting verkar han inte bara gammal utan en mycket gammal man… Det kan man däremot inte säga om hans romaner…Men diktaren – inte politikern Hamsun tvingar oss åter och åter att lyssna…man måste säga att Hamsuns geni är outtömligt… Han är en gammal, skröplig politiker men fortfarande en stor, levande diktare, en av de allra största. (Kjell Arwe Rydén)