Mandelkärnan

Nyskick. Albert Bonniers Förlag. 2006. 413 s. Inbunden med skyddsomslag.
Genom att avlyssna de så gott som omärkliga rörelserna i medvetandet erbjuder Inger Alfvén lärdomar att tacksamt ta emot.

Om någon aktiv svensk romanförfattare vid inträdet i det nyss påbörjade seklet har kvalificerat sig för en aktuell mästartitel som människoskildrare, så är det i mitt tycke Inger Alfvén. Genom ett tjugotal romaner har hon under de senaste dryga fyrtio åren fulländat sin roll som skarpsynt moralist - i den egenskapen dessutom fullkomligt fri från pekpinnar och fördömanden i sin illusionslösa syn på de individer hon har valt att göra till studieobjekt.
Ungefär så skrev jag för ett par år sedan om hennes förra bok, den obevekligt realistiska men samtidigt paradoxalt trösterika relationsromanen ?Livets vatten?. Dess efterföljare i dag heter Mandelkärnan, och man kan bara konstatera att Alfvéns alldeles egna berättarteknik fortsätter att fungera med en imponerande precision.

Det är en teknik som helt och hållet går ut på att beskriva relationer människor emellan - ingalunda bara av det erotiska slaget - och metodiken består framför allt
i den koncentrerade återgivningen av så gott som omärkliga rörelser i vårt mänskliga medvetande.
Resultatet blir en form av tankeflykt, en snabbtur genom plötsliga associationer och skiftande stämningslägen som skapar en mycket övertygande psykologisk realism och ger upphov till en starkt påtaglig intellektuell spänning. Liksom i sina tidigare romaner förmedlar Inger Alfvén dessa inre monologer i en sorts telegramstil som känns alldeles realistisk när man tar del av de snabbskiftande och lyhört avlyssnade tankegångarna.

?Det finns en rad ord som nästan har fallit bort ur vårt språk, ord som blivit pinsamma att använda i vår tid... Ett sådant ord är vördnad, vördnaden för livet. Men om vi tänker oss jorden som en plats där liv utvecklas, dör och återuppstår finns det inga mindre ord utan att reducera underverket till ett slags mekaniskt spel, något som vi är förmätna nog att tro att vi kan vårdslösa med, utnyttja och suga ut för att sedan med teknikens hjälp återställa vid behov.?
Så vältaligt
uttrycker sig en av personerna i Inger Alfvéns nya roman, och detta helt utan att låta sig besväras av sin berättarrolls eventuella pinsamhet. Hon granskar här med synnerligen påtaglig sakkunskap en sorts människor som på senare år blivit alltmera tongivande auktoriteter i det offentliga samtalet.
Den som för ordet är en framstående vetenskapsman och miljöaktivist vid namn Hugo Hammar - ett namn som berättaren av någon kanske inte alldeles uppenbar anledning har lånat av en verklig historisk person, närmare bestämt en välkänd och framstående industriman som var verksam några årtionden tillbaka i tiden.

Romanens Hammar är en forskare som genom diverse djurexperiment försöker kartlägga våra mänskliga stressreaktioner på smärta och chockartade upplevelser. Som sådan framstår han för romanens berättare, den unga Laura, som ett själ