Samma flod

Natur & Kultur 2009. Inbunden med skyddsomslag, 422 sidor, 790 gram. Nära nyskick, med anteckningar i blyerts på försättsbladet.Under 13 år skrev Jaan Kaplinski sin roman Samma flod som nu kommer ut i en njutbar översättning från estniskan av Enel Melberg. Den långa tillkomstprocessen känns och märks. ?Samma flod? är ett gediget verk, om än lite för långt, där minnen, insikter och erfarenheter bildat långsamma avlagringar.

Om olyckliga ynglingars febriga väg in i vuxenlivet har det skrivits åtskilliga böcker; det gör emellertid inte den här berättelsen om en ung student i Tartu på 1960-talet mindre rik, ärlig och innerlig. Den unge mannen, som aldrig får heta annat än han , studerar filologi och främmande språk vid universitetet. Han grubblar också över gud och religionen som sitter trångt i det officiellt ateistiska Sovjetunionen.

Men främst längtar han så att det värker efter sex, ömhet och gemenskap med en kvinna, och gör tafatta misslyckade försök med dem han blir förälskad i. Det är gripande i sin desperation, och fint skildrat. Som en fond finns hela tiden det estniska språket och ett Estland som minns sin korta frihetstid och kriget, men nu är en del av Sovjetunionen där Chrustjov nyligen har gjort upp med terrorn och personkulten under Stalin.


Hos den lärde och auktoritäre teologen Alo K, Läromästaren, som ynglingen beundrar till övermått möts studenter för att tala om idéer och konst, historia och språk ? eller snarare för att lyssna. Kedjerökande håller Läromästaren självupptagna föreläsningar utan att riktigt bry sig om dem han talar till, men ynglingen sitter vid hans fötter även när han förnedras, kanske främst då, och suger i sig av kunskapen.

Kaplinski är så lojal och inkännande mot sin unge huvudpersons känsliga själsliv att läsaren tillåts förstå saker som ynglingen inte ser, och önskar snart att den arrogante Läromästaren ska fara och flyga och ta sin självgodhet med sig.

Politiken och Sovjetsamhället håller sig länge på avstånd både i berättelsen och i ynglingens liv. Fadern blev visserligen ansedd som borgerlig och bortförd, och universitetsstudenterna åker på obligatorisk kolchos för att få känna på hårt arbete, men hans tankar kretsar inte kring kommunism, diktatur och demokrati; ofriheten skildras inte som påtaglig, det finns böcker att läsa, språk att studera, kvinnor att drömma om och det uppfyller honom.

Men när makten och ideologin väl kommer in i hans tillvaro gör den det med besked och resulterar i en ytterst intressant och allmängiltig skildring av statlig repression i ett genomideologiserat samhälle. Kaplinski visar hur den monolitiska makten subtilt och obevekligt snärjer sina undersåtar genom att ställa dem inför omöjliga val; deras liv och allt som är viktigt tas ifrån dem om de inte blir medlöpare. Och eftersom staten är överallt finns det ingenstans att fly, ingen alternativ livsstil att välja. Med stillsam och verkningsfull precision friläggs diktaturens mekanismer, som sköter sig själva e