Medan segern firades. Pocket

MånPocket 2008. 231 sidor, 140 gram.

Nyskick. ?Jag måste kräkas? mumlar Jens Orback, där han befinner sig på ett litet pensionat i norra Polen.
Han har rest tillbaka till sin mammas barndomstrakter i forna Hinterpommern, Das Blaue Ländchen där tjocka släkten av urtyska grevar och godsägare sen generationer tillbaka odlat rötter, stolthet och minnen i den bruna myllan.
Och nu ligger han fyllesnurrig på sitt rum och vältrar sig i självförakt efter en vodkastinn kväll på den lokala puben: ?Kanske kan jag spy upp hela alltet som har med den här historien att göra och sedan åka lättad hem igen?.
Medan segern firades ? min mammas historia är dels berättelsen om hur Jens Orbacks mamma Katja som 17-åring med sina åtta syskon tvingas fly undan andra världskrigets sista strider.
1945 kommer ju, enligt historieboken, ryssen och freden.
För Katja och hennes familj börjar helvetet.
Det är nu de drivs iväg från sitt hem, ut i ett krigshärjat ingenmansland där byarna är plundrade och klockorna stannat för länge sedan. De hör rykten om att Hitler är död, men fortsätter att irra längs oändliga landsvägar. Och familjens tonårsflickor får traska med ansiktena vända mot marken i mitten av gruppen, skyddade av sina yngre syskon, för att inte soldaterna ska se dem.
?Här är jag. Ta mig. Ta mig?, säger Katjas mamma i ett desperat försök att rädda sin dotter från det vidriga övergrepp hon kommer att utsättas för.
Skildringen av hur Katja blir våldtagen av ryska soldater, tillfångatagen i mjölnarkvarnen i närheten av sitt barndomshem, utnyttjad och sönderslagen är nästan outhärdlig läsning. Ett trauma så stort att Jens Orback och hans mor inte ens har kunnat prata om det förut.
När de nu plockar fram intervjubandspelaren, trycker på playknappen och börjar nysta blir det också början på den andra berättelsen.
Alltså den som slutar med att Jens Orback får panik på pensionatet i Wittenberg.
Och vi har hört den förut.

De senaste åren har den svenska litteraturen kryllat av känslosamma föräldraporträtt.
Sigge Eklund gjorde till exempel upp med sin far bankdirektören via kassettbandspelaren i svårmodiga Det är 1988 och har precis börjat snöa. Alexander Schulman la nyligen ner sin blogg för att i stället skriva en bok om avlidne pappa Allan, han som ?lärde mig allt om kräftor?. Nina Lekander har berättat mest om sin mamma Lena, Theodor Kallifatides rosas för sin självbiografiska greklandstripp Mödrar och Söner och Åsa Linderborgs romantiska Mig äger ingen, en i årets långa rad av böcker om alkisfarsor, är favorittippad inför årets Augustpris.
Orbacks debut Medan segern firades ? min mammas historia ringar bättre än någon av dessa in vad föräldranostalgin egentligen handlar om.
Parallellt med det här mamma-pappa-barn-stråket går ju ett blodsband av skuldkänslor.
Vi känner skam, helt enkelt.
Vi skäms för våra päron och ?den skammen blev en del av den trotsiga, outtalbara samhörighet som var vår?, som Jesper Högström skrev nyligen i en text om sin egen pappa p