Den långsamme

Brombergs 2005. Inbunden med skyddsomslag, 286 sidor, 420 gram. Nära nyskick, med en hälsning. Det vore lätt att se J M Coetzees nya roman Den långsamme som en uppbygglig bildningsroman. Coetzee berättar om den 60-årige fotografen Paul Rayment, bosatt i Australien. Liksom Coetzee själv är Paul Rayment en hängiven cyklist, men han blir påkörd. Pauls ena ben amputeras. Sakta skall han anpassa sig till ett nytt liv. Den ena sköterskan efter den andra hjälper honom i hans hem, men han avskedar dem i rask takt. Paul vill inte bli tilltalad som ett barn, han vägrar acceptera de plurala pronomenen ?vi? och ?vårt? när det gäller hans tillstånd: Hur mår vi i dag? Hur är det med vårt ben?
Men en dag står hon där, sköterskan som blir en bokstavlig påminnelse om ett annat liv, en sydslavisk katolik som på knagglig engelska behandlar Paul med omsorg och korrekt tillgivenhet. Paul blir förälskad, så vettlöst förälskad att han tappar kontrollen över sitt liv. Dittills har han varit en distanserad människa. Paul avskyr visserligen
de tunga möbler som ingick när han övertog sin lägenhet för decennier sedan, men enklare än att byta ut dem är att höja sig över sin avsky. Så har Paul höjt sig över de flesta känslor, eller distanserat sig från sina egna reaktioner.

Kanske är det typiskt att Pauls livsintresse är att samla fotografier från 1800-talets kolonisering av kontinentens otillgängliga delar. Engagemanget kanaliseras långt bak i tiden. Pauls liv är tillbakablickande och distanserat. Han lever i en istadig förnekelse av det omedelbart givna. Men amputationen tvingar honom att ta ställning till sitt liv.
Hur vill han leva? Vill han ha en protes? Eller skall han stänga världen ute och i ensamhet odla sin förgrämdhet?
Den nya sköterskan ställer allt på sin spets. Paul tappar sin hårt tillkämpade kontroll. Han erkänner sin passion, men får inget gensvar. Han erbjuder sig i stället att bli som en gudfar för sköterskans barn: att finansiera deras skolgång, att låta sonen komma och bo hos honom. Ur förälskelsen spirar engagemang,
efter diverse förvecklingar också en ny livssyn, en hållning av glädje och tacksamhet i det lilla, av omedelbarhet och omsorg.

En sådan läsning ligger nära till hands, men den är alltför romantiserande i sitt ?otherizing? av den främmande kvinnan som blir en negation till Paul Rayments kyliga rationalitet. Bilden av den goda invandrarkvinnan krackelerar också. Hennes make möter Pauls erbjudande att betala sonens skolgång med den primitiva machokulturens reflexer. Och kvinnan vädrar sina antijudiska fördomar mot en butikschef som anklagat hennes dotter för snatteri.
Vad som ytterligare försvårar den entydiga läsningen är att Coetzee låter Elizabeth Costello oanmäld dyka upp i Paul Rayments lägenhet, alltså den fiktiva författarinnan från den filosofiska romanhybriden ?Djurens liv? och ?Elizabeth Costello?. ?Ni kom till mig?, säger hon till Paul. Och förtydligar: ?Ni föll mig in - en man med ett skadat ben och ingen framtid och en o