Vinnare och förlorare

Litteraturfrämjandet 1989. Inbunden gallrad biblioteksbok, 387 sidor, 510 gram.

Gott skick.

Det hände sig en kväll på försommaren att jag kom hem, klev in i vardagsrummet och övermannades av en känsla att något var förändrat. Eller snarare: en förnimmelse av något förvanskat.

Efter några minuter upptäckte jag den förfärande sanningen. En av hushållets yngre medlemmar hade, förmodligen i ett tillstånd av oföretagsam leda, börjat ordna hyllväggens böcker i färgordning.

Ett illdåd.

Boksamlingen saknar all form av sortering, det är ett svällande kaos uppåt väggarna, men det är ett organiserat kaos; jag vet var jag har mina John Le Carré-böcker bland tantsnusk och nordisk deckarskit. Alla guldgripar jag letat fram i boklådor och loppisar, hur skulle nu de lediga sommardagarna te sig?

Jag är ingen expert, snarare en nörd, och utan snille och smak är det förstås löjligt att förorda någon för de aderton som alltid vet bäst. Men han är Mästaren. Spionromanens okrönte kung, utrustad med nyckeln till dammluckorna där allsköns amerikanska plagiatörer i genrén vällt fram i hans gyllene spår.

Och allt handlar om språket.

Jag hade förvisso sett Richard Burton i den svartvita klassikern ?Spionen som kom från kylan?, men det var i en rea-hylla för tjugo år sedan som allt föll på plats. Jag fick Smiley-trilogin i min hand och slog upp första sidan i ?Mullvaden?:

?Faktum är att om inte gamla major Dover hade dött knall och fall vid kapplöpningarna i Taunton skulle Jim över huvud taget aldrig ha kommit till Thursgoods. Han kom i mitterminen, utan att ha talat med någon på skolan först, i maj månad var det fast ingen skulle ha trott det med tanke på vädret, anställd genom en av de mer påhittiga byråer som specialiserat sig på att skaffa extralärare till förberedande skolor, och han skulle upprätthålla gamla Dovers tjänst till man hade fått tag i en lämplig efterträdare.?

Jag var fast.

John Le Carré tecknar bilder och stämningar som får anglofilen inuti att rusa av lycka. Det är sjuttiotalets England med svartblänk i regniga gator, doppande tepåsar, fish and chips i gathörnet, tweed och styva överläppar. Läsaren omsluts av den brittiska fukten och har heltäckningsmattornas instängdhet och dubbeldäckarnas avgaser i näsborrarna.

Språket ställer krav på läsarna, det gör även de komplexa intrigerna. Uthållighet rekommenderas ? ett råd som låter sig lönas om det åtlyds.

Le Carrés stora konststycke är att göra en helt ointressant person intressant. George Smiley, fetlagd, anonym, bara ännu en ur floden av till synes kontorsanställda män på Londons trottoarer, trippande på små fötter i för stor regnrock, ständigt försmådd av sin vackra Ann, ?den sista illusionen hos en desillusionerad man?, och alltid polerande de tjocka glasögon med slipsens undersida. En antihjälte, men med de grå cellerna konstant i givakt.

Smiley tycks alltid vara utmanövrerad från den brittiska underrättelsetjänsten och passerad av uppkomlingar som klappat de rätt