Baltasar och Bilimunda

W&W 1998. Inbunden med skyddsomslag, 349 sidor, 670 gram.

Nyskick. Att skriva är att fylla livets tomhet med ord, sade den nu bortgångne José Saramago en gång. Det kan förvisso låta som något av en banalitet, men i hans fall stämde det exakt. Kring hans många gåtfulla och oftast mycket ensamma gestalter finns ett ödesdigert tomrum som bara berättandet och berättarrösten kan fylla med mening. Desto märkligare då att denne författare var så intensivt socialt och politiskt engagerad, alltid mitt i den portugisiska samhällsdebatten ? på gott och ont. Saramago var uttalat ?gammelkommunist?, partimedlem och ständigt på kant med såväl högern som den demokratiska vänstern. Han var på något sätt, det är inte helt klart hur, inblandad i det kommunistiska försöket till statskupp 1975.

De politiska ställningstagandena kan i hög grad förklaras av hans bakgrund som barn i en extremt fattig familj av jordproletärer, vilken skapade en känsla av utanförskap som inte var helt olika de diktade gestalternas. Saramago prövade en lång rad yrken, bland annat fabriksarbetare, journalist och socialarbetare, och det gav honom ett brett spektrum av insikter och inblickar i det portugisiska samhälle han aldrig tycktes acceptera, från Salazardiktaturen till den ?nejlikerevolution? 1974 som införde demokratin i landet. Stilenligt var han därför under senare delen av sitt liv bosatt på spanska Lanzarote.

Då hade han, efter att ha börjat skriva på heltid först vid 54 års ålder och efter att idogt ha trampat under tio år i den litterära vingården, blivit en internationell celebritet. När Saramago fick Nobelpriset 1998 (välförtjänt, men det borde ha gått till António Lobo Antunes) firades han av ambassaden med en gigantisk fest på Grand Hotel i Stockholm, arrangerad av en obskyr ?festfixare? och befolkad av det gängse vimmelpatrasket ur ?kändiseliten?, varav ingen hade läst honom. Här fanns dessutom en av dessa ?kulturministrar? som Sverige tycks överflöda av, vilken inte heller hade läst honom, men hört att han var ?väldigt radikal?. Så kan det gå för gamla kommunister i den narcissistiska världen.
Click here

Men det är ju verket som skall bedömas och begrundas, och flera av Saramagos romaner måste betraktas som mästerverk. Som hos så många andra portugisiska författare är den komplicerade nationella historien ständigt närvarande, liksom hos kolleger (och rivaler) som Lobo Antunes och Almeida Faria, om än sällan explicit: historien som en kolonial framgångssaga, styrd inte minst av den märkliga messiasföreställning, ?sebastianismen? som under de expansiva århundradena var något av en statsideologi. Sedan kom Portugal att sjunka ned i en halvfeodal letargi med kulmen i det smutsiga kolonialkriget i Afrika. Medan makten drömde om fornstora dagar. I nationaleposet ?Lusiaderna? av Luís de Camoes fick dessa föreställningar om storhet sitt främsta uttryck.

Fast hos Saramago är det aldrig fest och yra; det är den lille mannen och den lilla kvinnan som står i centrum, med r