Isakskatedralen

Forum. 2005. Inbunden med skyddsomslag, 159 sidor, 350 gram.

Nyskick. Ett stort pris leder inte alltid till ökad försäljning. År 2004 tilldelades Kari Hotakainen Nordiska rådets litteraturpris för romanen "Löpgravsvägen". Han fick en flygande introduktion i Sverige, romanen sålde i 60 000 exemplar. Den hade fått ett grundmurat rykte som "sanslöst rolig". Den andra sidan av myntet, att den var en svart komedi, tycktes man överse med eller också svalde man den mer komplicerade delen för att grundtonen lovade skratt.
Det är inte sällan vanskligt att komma igen efter en skrattsuccé. Ett sätt är att avlägsna sig så långt det går från det tidigare ämnet. Och nog är Paavo, före detta körskollärare, sedan länge pensionerad, så olik den maniskt trygghetssökande hjälten i prisromanen som det går. Minus sitt sturiga intresse för ryska språket är Paavo i många avseenden en så kallad "purfinne", envis, förtegen om sitt, smått äventyrlig i sin motvilliga nyfikenhet, rätt oanpasslig men
hederlig och klok.

Upptakten är i all sin vardaglighet ett mästerstycke. Paavo vaknar upp efter ett slaganfall, han ligger på sjukhus men tror sig vara i Moskva. Han är änkling, hans enda son arbetar i St Petersburg som förgyllare i Isakskatedralen. Staden står inför sitt 300-årsjubileum, som ska firas med pompa och ståt. Paavo har haft för avsikt att besöka sonen. Slaganfallet har kommit emellan.

Hotakainen har tidigare visat fallenhet för den förvirring som uppstår när verkligheten kolliderar med människans inre verklighet. Paavo tror att han är i Moskva när han vaknar, men får ingen användning för sin inpluggade ryska. I stället måste han slåss med två riktigt krassliga medpatienter. Scenerna med de tre sjuklingarna, alla bevakande sina revir, mardrömmar för den slagkraftiga, kurviga sjuksystern med det osannolika namnet Lillå, är underbara för att de tres kroppsliga förfall och utsatthet skildras med sådant bistert detaljsinne.
Det är inte roligt att bli gammal och förlora sin kropp men också en
revolution mot dusch eller förbjudna exkursioner över golvet livar upp livsandarna.
Paavo, den friskaste av de tre musketörerna, krånglar sig så småningom, efter ett vilt slagsmål, ut från sjukhuset och kan ge sig av till sonen i den jubilerande staden. Och nu inleds ett nytt skede. Sonen har sedan moderns död visat oroande religiösa tendenser. Paavo önskar rädda sonen i tid.

Men en stillsam andlighet tycks sippra ur själva resan till St Petersburg. Läget är förtvivlat. Slaganfall är en sak, det kan man kurera sig ifrån med en skicklig neurolog, en imperatorisk sjuksyster och en gnutta sisu. Andlighetens fällor är en annan sak.
"Isakskatedralen" handlar om en krutgubbe, ateist ut i tårna, som längtar efter att infogas i jordelivet, på nytt eller för första gången. Det är en rolig resa, med dröjande vemod, med åldrad rädsla, med många kollisioner med unga makthavare och många skuggor som kastas av den slutgiltiga regenten, döden.
Gott segt humör och kampanda får igång