Nattlöparens starka hustru

Inbunden bok. Bokförlaget Bra Böcker. 1977. 184 sidor.

Nyskick. SVERIGE. Det underligaste som hände i byn var att en av kvinnorna, tunnbindarens, blev med barn. Då det hände var tunnbindaren inte hemma, han hade varit borta i flera månader.

Man kan inte tala om jungfrufödsel, ty tunnbindarens kvinna hade två barn förut, men hon påstod att hon inte legat med någon karl den här gången.

Hon sade det lugnt och allvarligt och såg folk öppet och rakt i ögonen då hon sade det. I stort sett stod byn enig om att det var ett oförklarligt under som inträffat.

Några misstrogna fanns kvar, sådana som också varit misstrogna ifråga om jungfru Maria och timmerman Josef.

Vad som var avgörande var att kvinnorna slöt upp kring Cecilia. De kände på sig att hon talade sant.”

Nog var hon en märklig kvinna alltid, tunnbindarns Cecilia. Som om det inte räckte att hon var så okristligt stark att hon kunde lägga omkull vilken karl som helst - och hon var i alla fall ett grant fruntimmer, mycket vacker, faktiskt.

Nej, nu var hon med barn och svor på att hon inte hade varit när någon man. Ett under, sa många som lät sig övertygas.

Och Cecilia själv trodde att det var ett under. Fast provinsialläkaren hade ju en förklaring förstås, med något konstigt latinskt namn.

Kring Cecilia grupperar sig ett galleri färgstarka människor i den lilla västerbottniska byn åren strax efter första världskriget. Där är tunnbindarn själv, han som för sina besynnerliga vanor får öknamnet Nattlöparen. Där är den självlärde Trademark som röjer en sällsam poetisk ådra. Och där är rallaren Jakobsson, ”sörlänningen”, vars väg korsar Cecilias.

Och så förstås den unge hjälpprästen som skälver som ett asplöv när Cecilia kommer till honom.

Karl Örngrim Född 1908. Började som 19-åring på en provinstidning — ”som yngste man på redaktionen fick jag referera allt möjligt. Det var föredrag och sammanträden av alla de slag, begravningar och idrott. På 30-talet frilansade jag för en stor stockholmstidning men fick också slantar från andra tidningar och radion. Samtidigt debuterade jag som författare med en svit folklivsberättelser, ett par tunna dikthäften och en kåserisamling”.

Sedan kom jobb som huvudredaktör på ”en tredagarstidning långt i norr, därefter motsvarande post på en tidning hundra mil söderut. När jag sedan blev nattredaktör blev det tid över för skrivmaskinen därhemma, vilket under tjugofem år resulterade i tusentals kåserier, hundratals noveller och några ungdomsböcker”. Karl Örngrim har aldrig trott på ”romanens död”, som det skrivits om så mycket på sistone: ”En roman kan ofta vara hederligare och sannfärdigare än aldrig så väldokumenterade memoarböcker.”