Kongl. may:tz stadga och förordning, angående döde hästars och andre diurs flående och aff wägen skaffande, så i städerne som på landet, samt deras plicht och straff, som någon för sådan förrättning något tillwita eller förebrå. Datum Stockholm den 23 maji 1696.
Sthlm, sal. Wankifs änckia, 1696. 4:o. (4) s. Tagen ur band och lös i blad. Bortskuren nedermarginal på s. (3-4) med viss textförlust i nedre marginalen på s. (3). Förordningen söker komma till rätta med de uråldriga svenska tabuföreställningarna runt hanteringen av döda djur. Den vidskepelse som omgav rackaren eller djurflående skulle motarbetas, delvis för att inte låta värdefulla skinn gå till spillo, delvis för att döda djurkroppar dumpades på gatorna. Vanliga tjänstehjon skulle hädanefter inte kunna neka till att flå djur och den som förebrår någon för att ha flåt, begravt, botat eller valackat ett djur ska hädanefter plikta med ansenliga böter eller kroppsstraff. P.g.a. tabuföreställningarna utfördes rackar- och valackaryrket i äldre tid ofta av resande (tattare) och samer. Svensk kulturhistoria.