Jazz-oratorium. I den lille by

Kolibri AB 2003. Inbunden, kartonnage,115 sidor.

Nyskick. Översättning av Per Svenson på samma uppslag som det danska originalet. Medan Henrik Nordbrandt i sin poesi och nu senast i sin självbiografiska barndomsskildring ?Døden fra Lübeck? beskriver Danmark och det danska som något närmast mardrömslikt, en sorts nationell klaustrofobi, vilar ett försoningens ljus över nästan allt som Klaus Rifbjerg har skrivit om sitt land och sina landsmän. Han har bevarat sin ?kroniska oskuld?, med öppna ögon, kan man kanske säga - och därmed anknyta till titeln på en av hans tidigaste romaner. Rifbjerg är inte allergisk mot det notoriska danska hygget och små måttfullt odlade livslögner har han ingenting emot, så länge de inte är livsfientliga.
I sin nya diktsamling, samtidigt utgiven i Danmark och i Sverige, tack vare att det är en tvåspråkig utgåva, hyllar Rifbjerg den danska småstaden. I den lille by heter denna diktsvit, som enligt bokens huvudtitel utgör ett Jazz-oratorium.

För jazzälskarnas skull bör genast påpekas att Rifbjerg inte skriver om jazz. Frågan är om han ens skriver som jazz, det vill säga om han vinnlägger sig om att reproducera rytmiska egenskaper som hör till denna musikform. Min gissning är att hans diktsvit helt enkelt är skriven som just ett oratorium tänkt för att ackompanjeras av jazz. Versfötterna valsar omkring i lite olika turer och anknyter såvitt jag kan se inte direkt till jazz.
Dock finns här variationer av olika teman och en genomtänkt komposition, samtidigt som stilen kan sägas vara mycket avspänd, liksom improviserad på ett typiskt rifbjergskt sätt, möjligen också lite jazzigt.
Denna nya samling anknyter till två tidigare diktsamlingar, ?Dikter från Amager? (1983) och ?Stadens tveljus? (1987). Den förra hämtar sina motiv från författarens uppväxt på 40-talet i det då lantliga Amager, den trakt söder om Köpenhamn som numera hyser Nordens största flygplats. Den senare är fylld av dikter som gestaltar livet i storstaden, ofta i form av svepande poetiska panoreringar.

Nu är det i stället den danska småstaden som
fokuseras. Enskilda människoöden antyds. Staden har inget angivet namn, och de liv som levs där är anonyma, tills diktaren kommer för att locka ut invånarna och klä dem i sin poesi:
Åh fru Hansen
Fru Jör´nsen
Fru Jensen
Kom ut ur ditt hus
Kom som du är
Och låt mig få se dig
Fru Henriksen
Fru Nielsen
Fru Pe´rsen


Tänk inte längre på banktjänstemannen med lånet, uppmanar poeten, ej heller på grannens ostädade balkong, på den diminutiva smärtan i tanden eller den slokande pelargonian i fönsterkarmen. Även i det småskaliga kan man älska och låta sig älskas:
I den lilla staden
Fanns ett pyttelitet hus
Och i det lilla huset
Stod en pytteliten säng
Det händer att Rifbjerg anknyter till sagostil när han beskriver sin småstad. Hur ironisk han är kan man naturligtvis fundera på. För egen del väljer jag dock att ta honom på orden när han sybaritiskt skriver:

Åh fru Henriksen
Fru Andersen
Fru Phil