Burfågel

Månpocket 1982. 242 sidor.

Mycket gott skick.

Publicerad 12 april 2007 14.44 Uppdaterad 17 april 2007 11.242007-04-12 14:44:17
Kultur & Nöjen.
Misantropen Kurt Vonnegut går till historien för sin humor och humanism, skriver Mattias Bolkéus Blom.

Kurt Vonnegut har avlidit i en ålder av 84 år. Så kan det gå. Det är svårt att undvika att upprepa Vonneguts lakoniska konstaterande om död, elände och alltings förgänglighet, ständigt återkommande i hans mest kända roman ?Slakthus 5? från 1969.

Romanen om de allierades skändliga bombning av Dresden under andra världskriget baserades på författarens egna upplevelser som krigsfånge hos tyskarna i staden. Demonerna efter dessa upplevelser och det grundliga tvivel på människans godhet som följde fick Vonnegut att spetsa sina böcker med humor som smakade både svärta och gift. Det var en oemotståndlig tillredning för 60- och 70-talens illusionslösa generationer.

Den monumentala framgången med ?Slakthus 5? var den skugga som Vonnegut som författare alltid sedan försökte kliva ur. Framgången tycktes skymma värdet av Vonneguts andra romaner, fjorton inalles. Ständigt nya pocketutgåvor säkerställde dock att böcker som ?Moder natt? (?Mother Night?, 1961), ?Vaggan? (?Cat?s Cradle?, 1963) och ?Burfågel? (?Jailbird?, 1979) fann nya läsare.


Kurt Vonnegut.
Kritiken lät förstås inte vänta på sig. Vonnegut kritiserades ibland för gottköpsfilosofi och litterär lathet. Han återanvände gärna figurer och händelser och vävde på så sätt ihop sina romaner till en egen värld, inte helt olik Faulkners Yoknapatawpha County fast transponerad till ett kommersialiserad och cynisk amerikansk samtid.

Det ständigt återkommande alter egot Kilgore Trout, en misslyckad science fictionförfattare som ofta aktivt griper in i berättelserna, baserades på ?någon som jag en gång var?, som Vonnegut uttryckte det.

Den skenbara förvirringen och sammanblandningen mellan möjlig fakta och fiktion var några av Vonneguts adelsmärken, men en renodlad postmodernist blev han aldrig. Ärren efter kriget tycktes sitta för djupt för att kunna skylas över av ytlig lekfullhet eller av obskyrt teoretiserande kring textens varande. Romanerna kunde lätt uppfattas som en kollektiv gruppterapi där den desillusionerade efterkrigsgenerationen kunde bearbeta sina trauman tillsammans med Vietnam och Watergateskandalens barn. Vonnegut tycktes märkligt nog tillhöra dem alla.

Vonneguts stilexperiment var inte en självklar grund för en stor läsekrets. Men liksom hos Mark Twain, som inte heller var främmande för de svartaste bråddjup, var humorn till sist oemotståndlig. Vonnegut använde gärna den plattform populariteten gav för att torgföra frän samhällskritik, senast i boken ?En man utan land? (?A Man Without a Country?, 2005), men hans främsta måltavla kom dock alltid att vara mänskligheten som sådan. Pessimismen lättades dock upp av tron på om inte kärlek så på, som han gärna skrev, lite gammal vanlig hygglighet. Han förblev motsägelsefullt nog