Nåd

MånPocket 2004. 152 sidor, 110 gram.

Nära nyskick. Johan är 69 år, och på bokens första sida får man veta att han kommer att dö. Snart. I cancer. I resten av boken får vi följa Johans dödskamp. Ta del av hans minnen och önskan om att få dö värdigt. Möter Mai, hans stora kärlek och "nåd", som han ber hjälpa honom när han inte längre kan styra över sig själv. Allt för att slippa bli förnedrad. Johan anser att hans liv inte varit någon "uppvisning i värdighet", och nu vill han inte lämna efter sig minnet av en man i misär.

Linn Ullmanns ämnesval är det sannerligen inget fel på. Jag uppskattar när skönlitteratur behandlar frågor som är svåra att ta ställning till. I det avseendet är Ullmann absolut värd en stjärna i kanten. Hon har gjort en skildring av en människa på väg mot döden och lyckas samtidigt problematisera frågan om aktiv dödshjälp. Det svåra i att överlämna sig i någon annans händer, att man kanske ångrar sig när det väl kommer till kritan. Att det innebär att någon person ska ta på sig det ansvaret, och att denne någon förmodligen är en människa man älskar och som förhoppningsvis älskar en själv. Ullmann tar också upp det oerhört svåra i att när någon är så pass sjuk som Johan till slut blir, kommer döden kanske som en lättnad mer för de anhöriga än för den döende själv. Det är deras väntan som äntligen är över, de kan gå vidare i livet och slippa sitta i en sjuksal dag efter dag i total hopplöshet.

Även de delar som beskriver patient-läkarrelationen är intressanta. Hur en ung, frisk läkare ska sitta och tala om för Johan att det är kört. Hur upprörd Johan blir över att läkaren bryter mot hans integritet genom att kalla honom vid förnamn. Ullmann har verkligen lyckats uppmärksamma en del detaljer väldigt snyggt.

När jag började läsa denna Ullmanns tredje roman, hade jag ganska höga förväntningar. Jag trodde verkligen att jag skulle bli berörd och börja fundera på livdödexistens och annat viktigt. Kanske var det därför det inte fungerade. För tyvärr, boken når inte riktigt fram till mig. Jag sitter och tycker att det känns klyschigt. Språket flyter inte ordentligt. Det kommer ord och uttryck som jag inte kan låta bli att störa mig på. Det låter på något vis så högtravande alltsammans. Kantigt, onaturligt. Det känns snarare som ett manus till ett teaterstycke än en skönlitterär text. Dialogen är uppbyggd av formuleringar som känns konstlade. Det är inte extremt på något sätt, det går inte att hitta ett enskilt textavsnitt som skulle vara ett bra exempel, men det är någonting som inte fungerar. Av någon anledning kommer man inte karaktärerna nära. De blir aldrig verkliga, utan det upprätthålls en distans. I en bok som denna är det inte bra. Jag har svårt att tänka mig att avståndet är medvetet från Ullmanns sida, utan jag tror att det helt enkelt är så att språket brister.

Det finns absolut avsnitt i boken som bitit sig fast och som jag inte glömmer. Som skildringen av Johans fars död. En uppvisning i total förnedring. Den episod