Hundra dagar

Norstedts 2010. Inbunden, kartonnage. 260 sidor, 21,5x14,5cm. 485 gram.

Nyskick. Skyddsomslag finns i nyskick. Ur omslagstexten: Lukas Bärfuss' uppmärksammade roman om två människor som i tidens kaos försöker kämpa för sin oskuld. Skådeplatsen är folkmordets Rwanda 1994. David, en medarbetare i ett schweiziskt biståndsprojekt, har låtit flygplanet som evakuerar de sista européerna lyfta utan honom. Han ångrar sig snart, men då är det för sent. Allt är utom kontroll och besinningslösa rebellarméer inleder mördandet av hundratusentals människor. I hundra dagar tvingas han gömma sig i ett hus. Där finns Agathe, dottern till en regeringsmedarbetare, som han tillbringade de fyra sista åren med i Kignali. Kommer de någonsin att träffas igen? Recension: Många är de brott begångna mot mänskligheten som sedan gestaltats i skönlitteraturen och i Hundra dagar lyfter den schweiziske författaren Lukas Bärfuss fram folkmorden i Rwanda nittonhundranittiofyra. Han söker inte anta vare sig offrens eller förövarnas positioner, utan ställer sig i händelsernas periferi genom att ge ordet åt en schweizisk biståndsarbetare, David.
Någonting svävande och ovisst i denne Davids röst talar om en skada, om en nervositet och en nedbrutenhet som betecknar skadan. Berättelsen, så korrekt, saklig, osentimental och redogörande den är, uttalas ändå med ett gradvis ökande darr på rösten som vittnar om en inre drabbning, om vilken David, utan att kommentera det med ett ord, själv successivt tycks bli mer och mer medveten ju längre in i sin historia han tränger.
Att som Lukas Bärfuss gjort i Hundra dagar ge ordet åt en romankaraktär som befinner sig på plats och kan den utan att vara hemmahörande där, som har sin bakgrund i en helt annan kulturell kontext och andra värdegrunder är välgörande för Läsaren och dennes avstånd till texten och dess innehåll. Davids blickfång, det som på samma gång är initierat och distanserat, ger ett mer övergripande perspektiv på det som sker i Rwanda under de hundra dagar som romantiteln åsyftar och det inte bara sett till folkmordet, dess verkningar och konsekvenser på ett nationellt plan. Han tar också upp frågan om varför och konstaterar den västerländska, i synnerhet den schweiziska, Skulden:

Under de långa timmar jag satt i det Amsarska huset och lyssnade på radio med de batterier Théoneste hade stulit från de döda lyssnade jag ofta till de kloka saker som experterna sa. Vad de sa om kaoset i Kigali, om helvetet som brutit ut i landet, vilket utan tvivel stämde, men nu vet jag att i det perfekta helvetet råder också den perfekta ordningen, och ibland när jag betraktar det här landet, den regelbundenhet, den korrekthet med vilket allt genomförs, så minns jag att man brukade kalla detta helvetesland för Afrikas Schweiz, inte bara för kullarnas och kornas skull utan också på grund av den disciplin som rådde inom vartenda område av det dagliga livet, och nu vet jag att varje folkmord endast är möjligt i ett ordnat statsväsende där var och