Psykodrama
Albert Bonniers Förlag 2014. Inbunden, gallrad biblioteksbok, 313 sidor, 470 gram.Förutom etiketter och låneficka, nära nyskick. Magnus Dahlströms djupdykning i psyket är oerhört skickligt genomförd, skriver Niklas Qvarnström.
dela 0
tweeta 0
mejla
Text: Niklas Qvarnström, författare och kritiker
Magnus Dahlström utkommer med romanen...
Magnus Dahlström utkommer med romanen...
Magnus Dahlström utkommer med romanen...
1 2
Publicerad 14 mars 2014 09.42 · Uppdaterad 14 mars 2014 09.53
Textstorlek:
Psykodrama
Författare Magnus Dahlström
Förlag Albert Bonniers förlag.
Utkom år 2014
Magnus Dahlströms återkomst till romankonsten för tre år sedan fick många att skruva på sig av obehag och förväntan. Vad hade han hittat på nu? Vilka gränser fanns kvar att överskrida som inte redan tröskats upp, i en kyligt registrerad blodsåker där människan är människans varulv och våldet den yttersta konsekvensen i varje ofrivillig händelsekedja?
Med sin pjäs "Järnbörd" orsakade han redan 1989 rikstrauma, utan att särskilt många av de drabbade egentligen sett den. Med den mästerliga "Nedkomst" från 1993 skapade han en sorts autistisk kollektivroman, som tjugo år senare fortfarande kan ge mig produktiva mardrömmar, och i "Hem" från 1996 utmanades vuxenvärldens idealiserade föreställning av den obegripliga ondskan hos barn.
Men förväntningar och farhågor kom på skam. I viss mån. I den löst sammanhållna trilogi som nu avslutas med "Psykodrama" har våldet internaliserats. Ett tvingande kognitivt våld, om man så vill, som utövas av de ständigt lika namnlösa karaktärernas egna tankemönster och riktar sig mot deras fria vilja. I "Spådom" från 2011 är det en läkare, en polis och en socialarbetare som inte kan undgå att se på sin omvärld genom de filter deras yrkesroller försett dem med. I "Sken" från året därpå är det bland annat ett vårdbiträde som förtrycker sig själv med den föreställning om den barmhärtige samariten som omöjliggör varje anspråk på dräglig lön och arbetsmiljö.
I den nya romanen rör sig Dahlström mot en tematisk kärna, med hjälp av djupanalys. Huvudpersonen, lika namnlös som alltid, är terapeut. I en tillfällig lokal tar han emot en kvinnlig patient vars minne är ett gytter av pusselbitar som inte verkar passa ihop. Ett brinnande hus, en man och två barn som omkommit i lågorna. En otydlig gestalt i trädgården. En blå morgonrock. Ett barndomsminne av en annan brand, den här gången är det föräldrarna som brunnit inne.
Är det två olika minnen av samma händelse? Föreligger ett brott som måste anmälas? Är hennes föräldrar verkligen döda? Varför förnekar hon plötsligt att hon haft några barn, och har någon av bränderna alls ägt rum? Vad är en projektion av vad?
Berättelsen saknar korrelat. Vi vet vad terapeuten får veta, men han blir själv efterhand osäker på om kvinnan har en tudelad personlighet eller om han blandar ihop två olika patienter. Eller om hopblandningen är ännu mer ödesdiger. Han börjar se hennes ärr på sina egna hän
