Vishnus död. Pocket.

Bonnier Pocket 2002. Pocket, 375 sidor,. 220 gram. Mycket gott skick, namnad.Den angloindiska litteraturen har gjort en syntes av den fantastiska realismen och den postmoderna prosan. Människomyllret och den simmiga saven skildras med översynt realism, vardagen är politik och det magiska ingår utan att särskilt markeras som subjektivt spökeri. Så långt släktskapen med sydamerikaner i storformat. Men sedan tillkommer en ?ironi? som gör att berättarglädje övergår i berättarskepsis. Den bygger, som hos Rushdie, sin egen värld av mer eller ofta mindre förenliga citat. En distans uppstår när man är osäker om förloppet äger det man lärt sig känna igen som kontinuitet. Och när romanen växer som Dickens, men inte tillmötesgår läsaren med den logik man förväntar sig av tjocka böcker med handling.
Angloindisk litteratur har en icke obetydlig tonvikt på anglo. Dess succé är - mest - västerländsk och om det finns fog för tanken att den framgångsrikt syntetiserat två prosaformer som blev litet passé på 90-talet, kan man kalla den global, med sin ämnessfär i Indien, sin berättartradition i Latinamerika och sina estetiska ideal på universiteten i
Europa och Nordamerika. Eftersom den har blivit en succé i marknadshänseende, alltså lättsåld och därför föremål för marknadsföring, betyder global också internationell. Därmed följs de oväntade succéerna upp med planerade och när man läser Vishnus död möter man i alla fall delvis en sådan. Debutförfattaren Manil Suri presenteras som matematikprofessor vid ett amerikanskt universitet, men med hela sin barndom och ungdom förlagd till Bombay (som staden hette då). I hyreshuset där han bodde, levde en man sitt liv på trappavsatsen på lägsta våningsplan och denna minnesbild blir här ett slags världsbild, alltså i romanvärlden.

Mannen på trappavsatsen heter Vishnu, som den allomfattande, allseende livsprincipen/guden. Han har tillbringat åtskilliga av sina försupna år som hustomte och har nu lagt sig att dö på den trafikerade plats som länge varit hans sovrum. Romanen börjar med den plötslighet som anses läsarvänlig: sjuklingen har kräkts och gjort på sig. Vi är fångade.
Den fortsätter underhållande. Två matronor, den ena mer bigott än den andra delar kök och stjäl smörolja av varandra. Precis som i tusen förortssåpor hetsar de sina fredliga män mot varandra för att höja nivån på vendettan. Den ena är mer hätsk än den andra, som förblivit smärt och mörkhårig medan hon själv blivit fet och gråhårig i förtid. Ja, kvinnor är sig då lika vart man sig i världen vänder. Nu är frågan vilken familj som skall betala ambulanstransport åt Vishnu. Medan gälla kvinnoröster skär genom trapphuset träffas herrarna fegt på kafé och enas om delade kostnader. Transporten blir dock inte av, eftersom sjukhuset också kräver pengar. Så Vishnu får ligga där han ligger, och efter en tid lyfter hans ande från hans lekamen - i en mycket långvarig nära dödenupplevelse - och börjar glida upp i trapphuset.

Nu klipps handlingen mellan å ena si