Experimentet Blair

Sekel Bokförlag 2007. Inbunden med skyddsomslag, 160 sidor, 430 gram.

Nära nyskick. Sannolikt är det som vanligt för tidigt att skriva historien medan man står mitt uppe i den. Ändå får man förstå att förre Londonambassadören Mats Bergquist kommer ut med Experimentet Blair just i dessa dagar då strålkastarljuset lyser på Blair med den extra intensiteten hos en glödlampa som strax ska slockna. Bergquist skriver heltäckande och intressant om politikern Blair, mannen som fascinerat männi­skor långt utanför de kretsar som normalt intresserar sig för brittisk politik. Tony Blair har etablerat sig på den världspolitiska scenen med en tyngd som överträffar nationens nutida relativa vikt.

Mats Bergquist tillträdde som ambassadör i London våren 1997, en månad innan Tony Blair förde sitt förnyade labourparti, New Labour, till den makalösa storsegern i valet i maj samma år. Under drygt sju år kunde stats­vetaren Bergquist sedan följa Blairs politiska agerande på nära håll och därefter fortsätta iakttagelserna från Stockholm. Boktitelns ?experiment? syftar dels på högervridningen av labourpartiet, dels på omläggningen av utrikespolitiken.

Det är lätt hänt att totalbilden av Tony Blairs politiska insatser får sina delmotiv skymda av fyra sprejmålade bokstäver tvärs över hela tavlan: I R A K. Det lär han få leva med, för alliansen med USA och utvecklingen efter att Saddam Hussein störtats är en katastrof av historiska proportioner (och med historiska rötter som negligerats). I vad som möjligen är en ambition att balansera den Irakinvaderade bilden av Blair ägnar Mats Bergquist mindre än tio procent av utrymmet i sin bok, ett kapitel, renodlat åt Irakfrågan, även om den dyker upp i en del andra sammanhang också. Aningen underlig förefaller denna prioritering, men å andra sidan är Bergquists systematiska genomgång av alla olika kriser och reformer som regeringen Blair haft att hantera en nyttig påminnelse om att Tony Blair trots allt inte bara är premiärministern som var George W Bushs vapendragare/?knähund?.

Tony Blair var också den som lyckades leda labourpartiet ur den politiska öken dit det förpassats av sin egen vänsterflygel och den formidabla motståndaren Margaret Thatcher, konservativ premiär­minister 1979?1990. Blair moderniserade partiet och flyttade det in mot mitten samtidigt som han gjorde det mindre dogmatiskt även om han sade sig vilja driva en radikal center-vänsterpolitik. Denna radikalism, påpekar Mats Bergquist, betyder dock i Blairs språkbruk förändringsbenägenhet, men inte nödvändigtvis i en viss ideologiskt traditionell riktning.

Strävan efter moderniteten, definierad som något annat än det som gäller i dag, tycks vara det som hållit Blair igång. ?Vi är bäst när vi är djärva?, som han en gång utropade i ett kongresstal. Blair har följaktligen en beundran för Margaret Thatcher just för hennes radikalism och mod att hålla en fast kurs utan att titta sig ängsligt omkring. Den talar han inte gärna högt om, men Bergquist noterar att