Headhunter

Isell & Jinert 2000. Inbunden med skyddsomslag, 382 sidor, 550 gram.

Mycket gott skick.

Det är intressant att notera hur en åtminstone i viss mån formaliserad genrelitteratur hela tiden tycks producera nya ?undergenrer?. Inte minst beror detta på den ultrasnabba tekniska utvecklingen, även om en litteratur som hämtar näring i uppfinningar och vetenskap inte är något nytt. Men från, säg, Jules Vernes dagar och fram till vår tid, då det snart är helt omöjligt att hänga med bland alla nymodigheter inom teknik och vetenskap, är tendenserna så mycket tydligare. Vi har ju fått en hel cyberspacelitteratur vid sidan av den mer renodlade och traditionella science fiction-litteraturen. En genre som både på film och i litteratur är i stadigt växande är ruskiga historier om olika typer av mer eller mindre manipulerande rollspel. Häromåret hade till exempel Hector Macdonald en internationell framgång med ?Spelet?, där en ung student får en sensor fastsydd på skallen som skall registrera impulser vid olika känslotillstånd. Givetvis är den unge mannen utsatt för just ett spel, ett synnerligen grymt sådant.
Typiskt för historier av detta slag är de ständiga kasten i intrigen, närmast ett ösregn av nya turer och överraskningar som till slut blir så många att det oväntade blir det väntade och chockeffekterna slentrian.

Fransmannen Michel Crespy ger sitt bidrag till spelgenren med Headhunter. Den heter på franska ?Chasseurs de têtes? men har således givits en engelsk titel på svenska! Men det är klart ? hade boken hetat ?Huvudjägare? hade väl läsarassociationerna snarast gått till Nya Guinea och män med ben i näsan. Översättningen svajar emellertid något ibland, som när översättaren missar skillnaden mellan vare sig och varken och är inkonsekvent när det gäller ni och du (eller är det originalet?), använder modehorrören ?slutändan?, låter folk få ?kredit? (det vill säga erkännande) och stavar utropet ?O? med ett engelskt h tillagt.

Att Crespy inte är någon stilist av rang har han dock inte kunnat göra något åt. Dialogerna är stolpiga och ansamlingen av ständigt varierade anföringsverb tjatig. Crespy har belönats med det prestigefyllda ?Grand Prix de Littérature policière?, vilket är en smula förvånande. ?Headhunter? är helt enkelt inte tillräckligt spännande, överraskningarna för förutsägbara och intrigen emellanåt mest intressant för dem som är fascinerade av datorer och nätverk.

Annars är det onekligen en roman som lyder denna nya genres lagar. Den arbetslöse Jérôme Carceville (som är obegripligt pank trots att han haft en relativt hög befattning; finns det inga fallskärmar i Frankrike?) kontaktas av headhuntingföretaget De Wawre International, klarar de första proven och går vidare till slutomgången, som äger rum på ett mystiskt hotell på en mystisk ö intill den schweisiska gränsen.
15 personer skall delta i ett spel som skall belöna de bästa med attraktiva chefsposter. Som i en annan ?Expedition: Robinson? skall de olika lagen eliminera varandra