Hundhuvud

Norstedts 2006. Inbunden gallrad biblioteksbok, inplastad, 364 sidor, 23x16cm. 626 gram.

Mycket gott skick. Recension: En ordination: fördjupa er i en släktkrönika då och då. Det är bra gymnastik för läsverktygen, och ger alltid perspektiv på saker och ting. Är det dessutom en mänsklig, det vill säga lastbar, släkt som avhandlas, blir läsningen extra uppfriskande och lärorik.

Som dansken Morten Ramslands i hemlandet hyllade roman Hundhuvud. Gång på gång antar den framgångssagans form, men rasar ständigt samman, då den befolkas av plågade och bristfälliga människor, som följaktligen inte går att lita på. Så ska det vara.

Romanen tar sin början 1944 på en vintrig slätt i östra Tyskland, då den norske smugglaren, fartygsingenjören och sedermera kubisten Askild Eriksson jagas av nazisternas blodhundar efter att ha rymt från ett koncentrationsläger, där han hamnat efter att till den tyska krigsmakten ha försökt kränga timmer som han stulit av ? den tyska krigsmakten. Blodhundarna förföljer honom livet ut ? inte så mycket som skräckinjagande minnen som samvetets marhundar, för när Askild infångas tvingas han av de tyska soldaterna att slåss för livet mot sin kamrat, som infångats efter att ha rymt åt andra hållet.

Detta traumatiska dråp förenar Askild med hans sonson, konstnären Asger, romanens unge berättare, på mer än ett sätt. Det är en förutsättning för Asgers existens ? om inte Askild slagit ihjäl sin kamrat hade han antingen blivit ihjälslagen av kamraten eller fysiljerad av de tyska soldater som anordnade dödskampen för sitt nöjes skull. På sätt och vis kan man säga att Asger föds ur farfaderns trauma, och därför är det ju passande att romanen börjar just där. På grund av ett olyckligt dåd i barndomen hemsöks också Asger av skam och skuld i hundhamn: ett ohyggligt hundhuvud under källartrappen. Förenande såsom ett arv är också farfaderns och sonsonens försök att betvinga sina hunddemoner.

Askild experimenterar med ett vildsint kubistiskt amatörmåleri och Asger beslutar sig, efter dimmiga påtryckningar från sin döende farmor, att nedteckna släktens märkvärdiga äventyr, och i detsamma gräva upp familjens regnbågskruka, innehållande Askilds mytomspunna smuggelpengar. På den vägen exhumeras släkten Erikssons dråpliga historia, och en roman blir till.

Mellan Askild och Asger i släktledet står Niels, i ungdomen benämnd Fladderöra, av skäl som torde framgå av smeknamnet. Eftersom Askild omöjligen kan begränsa sina kubistiska impulser till målarduken utan framställer kubistiskt inspirerade fartyg på ritbordet får han föga överraskande sparken tämligen ofta och familjen kuskar runt mellan de norska städer som har ett varv, och när de tar slut, flyttar familjen Eriksson till Danmark för att aldrig återvända.

Det kringflackande livet är svårt för lille Niels, som utsätts för samma behandling i varje stad: grannskapets busungar stoppar hans öron fulla med lort och till exempel sniglar, vilket Niels snällt tillåter och närmast rekommenderar