Månens anförvant

Månpocket 2012. 349 sidor, 190 gram.

Gott skick. Titeln Månens anförvant kan kännas preciös och otymplig, men jag gillar den. Det kunde vara en direkt översättning från ett italienskt original, Il parente della luna, vilket klingar litet mer cantabile. Solens anförvantskap är förbehållen de stora genierna som ?Amadeo? Mozart, medan begåvningar som Lorenzo da Ponte får nöja sig med månen.
Nej, detta är ingen remake på den gamla Amadeus-Salieri-konflikten. Det här är Lorenzo da Pontes fiktiva memoarer, signerade Niklas Rådström. Och da Ponte är en figur man praktiskt taget bara träffar på när man fördjupar sig i Mozarts ?tre stora? italienska operor ? Figaros bröllop, Don Giovanni och Così fan tutte.
Men da Pontes karriär och verksamhet inskränker sig sannerligen inte till att vara librettist åt Mozart och ett otal andra, numera bortglömda operamästare i 1780-talets Wien. Hans nära nog 90-åriga liv är en veritabel berg-och-dalbana mellan toppar av välgång och dalar av den hemskaste misär. Barn, barnbarn, hustrur, älskarinnor, föräldrar och vänner dör som flugor omkring honom eller försvinner bara spårlöst. Ändå kämpar han sig till sist fram till positionen som lektor i italienska vid Columbia College i USA, där han slutar sina dagar så sent som 1838.

Fullt logiskt berättar da Ponte/Rådström historien baklänges, från New York 1838 till modersbröstet i Venedigs judegetto 1749. Men formen är också ett välkomponerat rondo där vännen ?Amadeo? står för den återkommande refrängen i ständigt varierat skick. Värd en extra rysning är tanken på att Mozart under arbetet på sin nattsvarta 24:e pianokonsert inte kan ha undgått vrålen från närbelägna Hohe Markt där Franz Zahlheim, den sista delinkventen, steglades och hjulades den tionde mars 1786.
Det är framför allt i de levande gestaltningarna av tidens Venedig, Wien, London, Philadelphia och inte minst deras baksidor, som boken har sin styrka. Man är med hela tiden ? eller var med, för det är är svårt att både skriva och läsa i ett imperfektum som ännu inte blivit det.
Konsekvent går det inte att berätta baklänges, det kommer hela tiden till hållplatser där skildringen nödvändigtvis måste vända framåt ett slag. Den briljant pastischerande stilen kan ibland litet ologiskt vika för modernare interpunkterat 1900-tal, men det frodiga bildspråket står ofta på en nivå som Strindberg hade applåderat:
?En ruterknekt låg likblek med en spadertvåas svepning kring sig, en hjärterdam drog en rutersjua över huvudet och försökte somna om, en klöversvit låg multnande som höstlöven i en kompost.?

Jag som känner da Ponte en smula sedan gammalt har inga svårigheter att hänga med i hans återblickar, ungefär som när man till sin förtjusning upptäcker att man kan orientera sig från luften en hel flygresa utan att ha tappat bort sig före Enköping. Rådström har varit väl påläst och skrivit en rik och spirituell bok som dock kräver en inte helt nollställd läsare.
En liten förberedande Wikipediarond på da Ponte, Mozart, C