Prosa från Zinkensdamm : dikter

Inbunden bok. Stockholm : Bonnier. 1984. 78 sidor.

Nyskick. I Olle Orrjes dikter från mitten av 80-talet, samlade i Prosa från Zinkensdamm, huserade ett jag som var på samma gång eftersinnat och initiativrikt. Någon som höll utkik efter både sig själv och en lämplig poesi att fylla dikterna med. Sedan dess har det blivit mera "vi", allt kortare rader, allt mindre bakgrundsbrus.

I den nya samlingen är det märkbart mer av "du" och "en själv" än av "jag", mer av "vår" än av "vi". Och då tänker jag inte mest på grammatiken utan på tematiken. Att påpeka att Tomhänt, som diktsamlingen heter, består av de kinesiska tecknen för karate - Tom hand - det tänker jag inte använda för att nysta upp Olle Orrjes förhållande till asiatisk kampsport, utan för att det får mig att tänka på den låga tyngdpunkten som utmärker hans nya dikter, dvs. magens betydelse för balansen. Poetens metod är inte att överblicka för att sammanfatta utsikten utan att underblicka för att se allt möjligt. Den berättelse som inte sällan liksom kurade i Orrjes tidigare dikter i form av en rapsodi - den kan nu vara en mycket mångtydigare poetisk historia, när han förmår berätta den - tomhänt.

Det gör han i dikter som Lättjans plaskdamm och Livet på jorden.

Den låga poetiska tyngdpunkten gäller också de kortare dikterna. Men när subjektets frånvaro gör sig alltför mycket gällande och den avsedda poetiska förtätningen samtidigt uteblir, står ibland den aforistiska förtunningen på lut - ord utan sång, formuleringar men ingen sångare. Den låga tyngdpunktens poesi bedrivs tydligen med mest framgång där också tyngdpunktsmästaren själv dyker upp någonstans på eller mellan raderna, som här:

Och där är himlen och där är
jorden
upp med armarna och möt solen
räkna fingrarna lyssna till
tystnaden
och sent mot kvällen
låter jag handen glida efter den
skrovliga muren som början
på en bekantskap