Staden och världen

Bonniers 1992. Inbunden gallrad biblioteksbok, 333 sidor, 670 gram.

Gott skick. Recension publicerad 1994-09-30 01:00



ÅR 1899 KOM Aksel Sandemose till världen i Nykøbing Mors på västra Jylland, en stad som sedermera fått finna sig i att bli kallad Jante. Trettiosex år senare och fem mil därifrån, i Viborg, föds den blivande författaren Peer Hultberg.

Det finns, förutom i geografin, också andra punkter där deras romanvärldar möts. Sandemose skrev med furiös och självutlämnande frenesi om hur småskurenheten deformerar själarna. Det är även Hultbergs bärande ämne. Men där Sandemose är rasande och offensiv blir Hultbergs prosa elegant och ironisk.

I sin senaste "roman", eller vad man nu skall kalla hans collageaktiga berättelseaggregat, har Hultberg tagit ett steg närmare sin litteräre granne. Skådeplatsen är här staden Viborg genom ett helt nittonhundratal. Ironin har tidvis stegrats till galghumor men lika ofta bryter en äkta, osentimental sorg fram.

Staden och världen, som 1993 tilldelades Nordiska rådets litteraturpris, är komponerad som ett urverk med hundra kugghjul. Texterna är alla färdiga noveller eller minibiografier, i genomsnitt två till tre sidor långa. Det är ett mycket effektivt grepp.

Perspektivet är hela tiden den allvetande berättarens: tagna en och en gör "novellerna" rent av ett konventionellt om än välskrivet intryck - ungefär som en novell av Somerset Maugham. Det är helheten som blir hisnande och egenartad, en helhet som till synes motståndslöst flyttats över till mjuk och ledig svenska av Urban Andersson.

Vi möter här t ex särlingen Mads, som genom hela sitt ensamma liv fascineras av maskiner och elektronik; inte av tekniskt intresse, utan därför att han tycker sig se en skymt av den Gud som satt ihop världen. Själv en främling ger han sig titeln "xenolog", den som studerar det främmande. Eller kommunisten Henning som överlever Buchenwald bara för att dö vid hemkomsten - men modern vägrar sörja, då han tillhörde fel partigren. Alla sitter de fast i "underliga burar", för att citera Birgitta Trotzig.

Varje stycke avslutas med en välfunnen kråksparksironi och i början ler man så smått. Men hundra stäckta liv är mer än man orkar betrakta som roande; slutar det någon gång lyckligt, blir man närmast misstänksam. Men man är helt och hållet fast och följer någon sorts spår, lika skickligt utlagt som i en bättre deckare.

Den "mördare" man jagar heter kort och gott Viborg. Det är småstaden själv som sätter krokben för sina invånare, tvingar in dem i konvenans, fattigdom eller trångbröstad småborgerlighet, jagar dem på flykten med sitt insinuanta skvaller.

Men här har författaren monterat snubbeltråd. Text efter text kryddas av små inskott av slaget "jag säger då bara det", eller "vad annat kan man göra". Småningom klarnar det för en att den röst man lyssnar till är stadens egen. Den ansiktslöse berättarens namn är just Viborg, texten själv det kroppslösa skvaller och den sociala deformeringsprocess