Förtöjningar. Dikter

Wahlström & Widstrand 1995. Inbunden med skyddsomslag, 86 sidor, 170x225 mm. 320 gram.

Mycket gott skick.

Skriv ut
Öka textstorlek
Rätta artikeln

Läsarreaktioner

0
0
0
0

ÅLDRANDET är numera inget särskilt vanligt tema i lyriken. Annat var det förr. Roms skalder visste att åldras med skräckblandat behag. Många av de bästa barockdikterna kretsar kring kroppens förfall: de ödsligt ekande slutraderna i Stiernhielms "Hercules" bär syn för sagen. Romantikerna kom att marginalisera åldrandet inom poesin. Med darr på rösten sjöng de ungdomens - den upproriska, bitterljuva eller bara studentikosa ungdomens - bevingade sång. Därmed angav de också tonen för den moderna lyriken. En och annan har naturligtvis skorrat om åldrandets bestyr och besvär, skarpast av dem alla T S Eliot i den storslagna kulturanalysen "Gerontion", där den gamle mannen förlorat syn, lukt, hörsel, smak och känsel. Men modernismens huvudstämma är en annan: o ungdom, o liv!

Den mångsidige Per Wästberg, Afrikafararen och Stockholmsflanören, lyrikern, prosaisten och kulturredaktören, har alltid verkat obotligt ung. Han är motsatsen, om man så vill, till Karl Vennberg, som resolut gjorde sig till gubbe redan i trettioårsåldern, för att sedan bara bli yngre och yngre. Wästberg debuterade för sin del vid sexton, men lär dessförinnan ha fått en bok refuserad med motiveringen att den var för "gymnasial" - ett besked som den brådmogna talangen mottog med stolthet, han som inte ens börjat i gymnasiet!

Nu har han passerat de sextio, och bland de Förtöjningar som han ger ut i dag dominerar meditationerna kring minnet och åldrandet: Ett äpple faller i midjehögt

gräs.

Ringduvan hörs i djupaste

skogen.

Klangen ljudlös när trä slår

mot jord.

Jag känner doften av

aspved.

Genom mig faller dubbel-

gångarens skugga.

Lavarnas virvel driver mitt

namn

allt längre in i stenen

tills ögat ej ser vad

fingertoppen

ännu svagt kan läsa.

Det är en utmärkt dikt, antagligen bokens bästa. Inte ett ord för mycket. Samtliga sinnen spritter till i denna snabba trevare in i dunklet.

Det här är Wästbergs sjätte diktbok. I den förra, 1990 års "Frusna tillgångar", lät nästan allting annorlunda: obekymrade infall, anekdoter, ordalek och småprat om vartannat. Nu är tonen stramare, långt allvarligare, avklarnad, någon gång klassiskt epigrammatisk: "Virveln mot utplåning liknar/rörelsen mot en födelse./Hoppet ger jag upp, hungern blir kvar."

Dessa lyriska förtöjningar på livets skuggsida tecknar också vida slingor bakåt i Wästbergs liv och diktning. Det litterära fyrtiotal där han en gång övade in sin stil kommer åter i själva metaforiken: "Närheten är vårt rum/medan isvinden kammar Berenikes hår". Trettio- och fyrtiotalen är också närvarande i Wästbergs många återblickar på huset och stenarna där barn han lekt. Här flammar minnena hektiskt, med en imponerande fysisk konkretion och sinnlig skärpa som effektiva medel mot den g