Allt detta tillhör mig

Rámus 2011. Inbunden med skyddsomslag, 308 sidor, 560 gram. Gott skick, tejpad reva bak. etra Hulová berättar om kvinnoliv i Mongoliet. Monika Tunbäck-Hanson har läst en märkvärdig berättelse.

Tjugotre år gammal debuterade Pragfödda Petra Hulová år 2002 med Allt detta tillhör mig och sedan dess har hon skrivit ytterligare fyra romaner. Att hennes första prisbelönades och väckte stor uppmärksamhet har knappast med hennes ungdom att göra, utan med språket, suggestivt och personligt, och med den märkvärdiga berättelsen.

Romanen utspelas i Mongoliet, ett land som europeiska författare inte brukar skildra. Men Petra Hulová har bott där, studerat språket, kulturen, mött människorna, sett fattigdomen i huvudstaden Ulan Bators betonggrå bostadskvarter och skönheten ute på den mongoliska stäppen. Hon måste ha följt livet i jurtan, känt doften av rök från gerer, nomaders boställen, smakat jakmjölken, hukat i den isande vinden och anat hur hårt det är att leva, allra värst i de fattigkvarter där prostitution ofta är en kvinnas enda utväg och där spriten förstör: ?det är lätt man hamnar snett i staden?.

från stäpp och till stad rör sig romanen fram och åter och befolkas av Petra Hulová med kvinnor mest och med barn, äkta och oäkta, önskade eller bortlämnade. Fyra generationer, fem kvinnoröster hörs genom romanens jag; farmor, systrar, barn, barnbarn. Männens talan förs av ingen. ?Jagen? minns, och minns olika och därigenom blir berättelsen rikare, men också sig lik, ty så mycket i kvinnotillvaron går i arv. Livets hårdhet, grymheten, ansvaret för barn, för föräldrar och så drömmarna om något annat och bättre, behoven av frigörelse, ett eget liv, men också detta sökande efter en man ty ?en kvinna utan barn är som ett träd utan frukt.?

Nästan allt kretsar kring relationer inom familjen, mellan generationerna, och mellan man och kvinna. Mellan stadsliv och stäppliv också. Men runt detta som är kvinnornas tankar, deras specifika öden, skapar Hulová dessa mongoliska miljöer, som zoomade hon med en kamera in vardagens scener i stans slitna kvarter, detaljrikt, atmosfärtätt, eller som satt hon med en kikare och blickade ut över stäppen, där ryttare fångar in boskapen eller där kvinnorna rör i grytorna, knådar degen, klappar barnen: ? en kvinnas händer måste vara i rörelse morgon, middag och kväll?.

Nog önskar jag en kompletterande ordlista. Kan ofta gissa, men vad är till exempel en guanz, en ovoon, en kuriltaj. Förmodligen är detta väl övervägt av översättaren Sophie Sköld. Och kanske bidrar dessa ord till känslan av att romanen är skriven inifrån och ej med europeiskt iakttagande ögon.
Monika Tunbäck-Hanson
GP